Lidingöloppet - race report

Precis före starten på Koltorp. Solen kom fram och valet blev kjol och kortärmat.

Uppladdning fredag kväll; Idol och på tallriken kantarellmacka (kantareller från trädgården) med parmesan, buffalomozzarella och parmesanskinka. Åsså ett glas rödvin till (för att kunna sova riktigt gott natten före loppet) - jajamen! 

Hade bestämt mig för att ta morgonflyget upp till Bromma, så klockan ringde halv sex. Snabb dusch för att vakna till och sen frukost. Kaffe var ju smaskens, men gröten som jag brukar längta efter fick jag pilla i mig. Aptiten var inte där, för tidigt eller lite nervös?

Känslan i kroppen har egentligen inte varit någon höjdare sen den missade UltraVasan. Lite seg och inte speciellt motiverad, med andra ord dags för lite revanch. Sen kan ju inte resultatet förväntas bli bättre än förberedelserna. Hade jag känt mig i bra slag hade jag siktat på 3:15, men för att vara realistisk med dagsformen snarare 3:40-3:45. Hur jobbigt kan det vara med tre kuperade mil egentligen?

Flyget gick smidigt till Bromma. Sen buss till Sundbyberg, pendeltåg till Stockholm C och där efter röd linje till ändhållplatsen Ropsten. För mig skulle det ju dessutom helst vara blinkande varningsskyltar när tunnelbanelinje röd delar sig, så det gäller  att ta rätt rött tåg. Annars kan man åka tillbaka där linjen delade sig, Östermalmstorg, och ändå hamna rätt. (På plussidan får du mer valuta för biljetten, men nackdelen att det tar onödig tid...) Från Ropsten till Lidingövallen gick det bussar i skytteltrafik, så den biten var smidig.

Eftersom jag var själv kände jag mig lite vilsen och överväldigad när jag kom till Lidingövallen. Men logistiken var riktigt smidig och bort till starten i Koltorp var bara att följa lämmeltåget. Här var förstås dags för obligatoriska toabesöket, med sedvanligt köande i evigheter trots otaliga blå bajamajor. Strålande sol när startgrupp 7 släpptes iväg.

Jag hade bestämt mig för att följa ledet, inte springa förbi, utan komma igång och hitta ett lugnt uthålligt tempo. Kollade inte så mycket på klockan, men första 5 km var närmre 6:30-tempo. Sen blev det ganska flackt och förbi Lidingövallen vid 7 km sprang jag igenom en port och speakern ropade "här kommer Johanna Raning från Löparglädje i Helsingborg". Givetvis vinkade jag och fick rejäla applåder och lite extra energi. Runt viken var det lättsprunget, men jag följde min plan med lite Snickers strax före timmen och gick medan jag mumsade. 

Kring milen blev det mycket upp och ner. Inte så stora backar, men en del ganska branta. De allra brantaste valde jag att gå och jag märkte att jag klev på i rätt bra fart jämfört med övriga i högerfilen. Vid ca 12 km började den värsta sträckan för mig - magen protesterade plötsligt! Istället för att ta mig fram gick funderingarna kring hur långt det var till nästa toa (och skulle jag hinna dit?!). Blandade jogg och gång och tyckte det var riktigt jobbigt, även om benen var ok. 

Strax framme vid 20 var jag sliten. Här hade jag planerat att inta min (äckliga) gel med colasmak. Kom igång och jogga igen efter den. Strax därefter pillade jag fram hörlurarna. Det var också en plan att peppa mig med musik från 20 km. Med Ghosttown på hög volym, koffeinkick av gelen, magen var lugn !! så var jag tillbaka. Fram till 25-26 km tyckte jag att det flöt på ganska bra. Emellanåt kände jag att musklerna krampade i ena vaden. Det gjorde egentligen inte ont, men det var obehagligt och förstås ett trötthetstecken. Provade stretcha och att gå en liten bit när det spände till.

Det som hände sen var förstås den omtalade Aborrbacken. Jag började gå som de flesta andra gjorde, men jag hade ändå krafter och joggade lite efter den brantaste biten i början passerats. What? Var jag redan förbi hela? Förutom vaden, så flöt det på och det var mycket svagt nerför till vätskestation 3 km före mål. Efter jag hade druckit så ville inte benen ställa upp längre, det gick inte att springa. Nähä! Sista biten var bara att ta sig igenom. En blick på klockan avslöjade att jag skulle hamna under 3:30 om inget oväntat inträffade. Sista femhundra metrarna mot mål var mycket folk och där fick jag med lite vilja till något som skulle likna en spurt.

Mitt längsta lopp hittills och en efterlängtad medalj! Pigg i huvudet och dödströtta ben, men hade jag kunnat hade jag skrivit upp mig för nästa års lopp direkt. Tiden blev 3:28, betydligt bättre än 3:40. Och detta var mitt bästa för just den här dagen, men med annan form finns det mer att ge. Viktigast av allt; fantastiskt kul! Vid mål blev jag uppmött och sen blev jag firad och bortskämd med god mat och vin av Jessika och Jonas!