Pampig musik, tifo och nedräkning från tio innan startskottet för UltraVasan klockan fem på morgonen. Startbågen passerades till tonerna av Orsa spelmän och nu väntade klassisk Vasaloppsled från Sälen till Mora. 90 km till fots och regnet hade precis upphört.
Var förvarnad om att inledningen var ett par km lång uppförsbacke. Planen var att ta det lugnt, flertalet gick, men jag tyckte det kändes lättast att trippa sakta upp för den breda grusbacken. Snart fick jag sällskap av Kristina och tiden gick fort fram mot första Vasaloppskontrollen. Fin skog, men rätt trist grusväg tills vi närmade oss en sjö och lite öppnare terräng där vi kunde se alla löpare som på ett pärlband i morgondimman.
När vi närmade oss Smågan (ca 9 km) stod upptända marschaller längs vägen och vi omgavs av en lätt dimma. Det var inte utan rysningar när jag såg den klassiska Vasaloppskontrollen och hälsades "Välkomna till Smågan" av en leende funktionär.
Efter Smågan och ett kortare parti på grus började vindlande smala skogsstigar omgivna av mosstäckt mark och glest mellan tallarna. Så vackert och olikt skogen i södra Sverige. Stenar, rötter och emellanåt träspänger, ett underlag som gör trailälskaren lycklig. Löparna hamnade på ett led och farten var behagligt lätt. Ganska bekvämt att bara följa den som var framför i tåget och koncentrera sig på var man satte fötterna.
Och om man släppte fokus spelade det ingen roll att farten var låg... En liten rot räckte för att jag skulle landa på alla fyra. Blev mest förvånad och tacksam för alla som omtänksamt frågade om jag var ok.
Efter två timmar började regnet. Sen ökade det. Och ökade. Hittade lite chips och en kanelgiffel i Mångsbodarna. Tyckte min kö gick för långsam över spångarna och tog mig förbi. Kristina kom inte förbi direkt, så jag tappade mitt trevliga sällskap en stund. Några kilometer i mjukt underlag som kändes ungefär som att springa på en gymnastikmatta. Vid Risberg bjöds också på kanelgiffel, men det var ett snabbt stopp.
Kom igång bra, men direkt efter första vätskekontrollen började magen knipa lite och jag kände mig allmänt seg. Kom på att jag behövde verkligen fylla på med energi. Ville ha vatten för att svälja gelen och det var ca 3 km till nästa vattenstopp. Fick gå en del och blev passerad av ett koppel av löpare. Efter gel och vatten kom jag försiktigt igång igen. Hade hamnat ganska själv och passerade ett tiotal uppsatta Asics-vepor vid maratondistansen ganska anonymt. Där var en ensam funktionär som hejade, musik i högtalare och hällande regn. Antiklimax. Halva distansen 45 km firades inte utöver kilometermarkeringen, men nu var det vittring på Evertsberg.
Himlen var vidöppen när jag kom till Evertsberg. Under tak av presenning på fanns lite att tugga på i en lång rad. Jag letade upp CocaColan som jag längtat efter, hämtade min dropbag och klämde mig ner på en långbänk under presenning. Stoppet i Evertsberg blev nog uppåt en halvtimme. Kände mig lite apatisk, "vad gör jag nu"? Folk bytte skor och kläder här och var och jag började rota i min välfyllda väska (vet man inte vad man ska lägga i så tar man typ allt). Colan tog slut fort och jag fick ta mig tillbaka och fylla på. Hittade min lilla popcornpåse i dropbagen som en glad överraskning (hurra för guldfiskminne!). Tänkte att jag får ju i alla fall ta mig till Oxberg där min roomie för helgen, Emilie, startar. Men asfaltsskorna, som jag tog med som ombyte för sista mer lättsprungna halvan, brydde jag mig aldrig om att byta till. Tänkte att jag blir blöt lika fort i alla vattenpölar och trailskorna släpper ut vattnet, det gör inte asfaltsskorna. Regnjackan var våt även på insidan. Kände att jag började bli kall och bestämde mig för att byta upptill även om jag skulle bli blöt fort igen. Känslan att ta på en torr merinotischa och en torr vindjacka var rätt skön. Lämnade in dropbagen och började irra efter toalett. I kön får jag syn på bästa Lena som väntade på Micke och det var kärt att få se ett bekant ansikte när man var lite tagen.
Efter Evertsberg var det lätt utför på asfalt ett par km. Kände mig pigg efter stoppet. Hann fundera om jag borde tagit asfaltsskor innan grusvägarna med djupa vattenhålor tog vid. Då var trailskorna väldigt lyckade. Avståndet till Oxberg var runt 15km, tror där fanns tre vätskestationer däremellan. Första halvan lätt utför och jag var pigg och hängde på omspringande löpare i lite högre fart tills jag insåg att det var stafettlöpare. Min snabbaste kilometer för dagen var nr 52. Den innebar även distanspers.
På en platt, bred grusväg sa det "plask". En liten liten sten gjorde att jag flög raklång och landade på höger sida i en vatten/geggpöl. Någon erbjöd genast en hand och hjälpte mig upp, det värmer. Sidan var täckt i gegga som hade regnat bort innan dagen var slut. Stänken i ansiktet satt stabilt kvar under kepsen. I övrigt kom jag undan med blåmärke på armbåge och höft och skrapsår på knät. Brukar ändå hålla mig på benen vanligtvis, så jag tog det lite lugnt innan jag lunkade igång. Minns ett riktigt trevligt trailparti och riktigt tunga uppförsknyckar, delvis på blött och halt gräs, som var riktigt jobbiga. Hamnade bredvid en kille som var lika trött, men lite snack distraherade och det gick framåt mot Höksberg.
Efter lite snacks upptäckte jag att det var ledigt på massagebänken. Jag hoppade in och blev lite klappad på baksida lår. Riktigt skönt! Skämdes över massagebänken var täckt av lera och bad så mycket om ursäkt. Givetvis blev jag upplyst om att den var tvättad några gånger förut under dagen, men det gjorde mig ändå lätt brydd. Hade ingen riktig ursäkt längre, utan lagom osugen gav jag mig iväg. Vid det lager blir det en hel del förhandlande med sig själv. Här blev i alla fall slutsatsen att nu ska jag i mål! Annars måste jag göra om 70 km för att komma lika nära mål. Dessutom räknade jag ut, något förvirrat, att jag skulle kunna GÅ sista biten och ändå ta mig i mål innan stängning.
Men inte ville jag gå! Även om det gick extremt långsamt att jogga, kom jag betydligt snabbare närmre mål än om jag gick. Många andra trötta nu, vi peppade varandra. Tyvärr började magen protestera häftigt. Blev tvungen att gå och vid två tillfällen sätta mig ner en stund och lugna magen. Goda nyheterna att solen började skina. In mot sista Vasaloppskontrollen i Eldris var en hel del löpare som tog sig förbi, både från ultran och stafetten. Men lite flyt när jag fick sista muggen Cola. Ett toabesök senare var jag nästan som ny.
Sista biten var mestadels lättsprungen grusväg. Men nu var benen som stockar. Skorna klämde över tårna i nerförsbackar och jag svär att varje kilometer var längre än den förra. Hade inget trevligt sällskap att prata med heller. Men ca två kilometer från mål kom jag till Moraparken. Den kändes lång att korsa fram till 1 km-skylten, men sista kilometern hade vi kollat in dagen innan. Jag lufsade i det blöta, tunga gräset bort till Auklandbron och efterföljande lilla uppförsknyck. Blev omsprungen av nån stafettlöpare om nån tant eller gubbe sa hurtigt "kom igen nu då" till mig. Givetvis log jag tillbaka och tänkte "håll käften".
När jag svängde runt klockstapel in på målrakan kände jag lite lyckotårar på ingång. Då hör jag bästa systrarna Huss ropa "Heja Johanna" bland publiken som kantar gatan. Superglad bjuder jag på ett rejält glädjeskutt och inser att jag just då är själv på upploppet när alla runtomkring applåderar mitt skutt. Får energin att "spurta" (springa) i mål sista hundra metrarna. Där blir jag mött av bästa Emilie som har sprungit 45:an på kanontid.
Innan jag har börjat lipa, tårarna hänger i ögonvrån, blir jag tillfrågad om jag kan svara på några frågor av speakern. Vid klockslag ca 16:55 blir jag intervjuad av Vasaloppssädningen från mål. Jag kommer knappt ihåg något, men det var jätteroligt att ha detta ögonblicket kvar när jag kikade ett par dagar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar