Att inte vara nervös i starten var ändå förvånande. Men jag kom dit med känslan att jag har förberett mig på bästa sätt utifrån mina förutsättningar. Min nyckel var kontinuitet. Sluppit vara skadad, kanske skulle haft något längre pass, intervallerna har uteblivit men jag tog med vad jag hade gjort istället vad jag inte hade hunnit. Nu skulle jag njuta och se hur långt det räckte.
Att den långa uppförsbacken efter starten skulle vara riktigt jobbig hade jag förstått. Inte bara för att det var uppför, utan även i halvt vaket tillstånd tidig morgon. Var mer en längre sluttning och det kändes behagligt att trippa lugnt, vilket var ett snabbare sätt än att gå. Oväntat vaken.
Att starta i ottan faktiskt inte var något problem för en morgontrött typ som jag. Jag var så sugen på att komma iväg.
Att trailen var magiskt fin första tre milen. Över förväntan!
Att första tre milen var helt underbara!
Att det gick så bra att springa på spängerna, även när de var blöta.
Att få energidipp redan strax efter 35. Klantigt att inte fylla på. Men gel med koffein gav fort effekt.
Att det kunde regna så mycket. När regnet hade ökat så ökade det ännu mer. Hur mycket vatten finns det?
Att det fanns vatten och sportdryck minst var 5e km.
Att det fanns popcorn i dropbagen hade jag glömt bort. Men oj vad gott när jag hittade dem!
Att jag behöll trailskorna även efter Evertsberg. Där rann vattnet ut. Mina asfaltsdojjor hade blivit riktiga tunga och blöta om jag bytt.
Att även de sista 60km var fina. Trodde framförallt andra halvan skulle vara "småtrist" bred grusväg. Så fel jag hade. Superfin charmig skogsväg som varierades med pölar och sjöar...
Att jag fick uppleva Vadaloppskontrollerna, varenda en! När en var passerad ville jag bara till nästa.
Att trevligt sällskap i slutet gjorde att det kändes mycket lättare att ta sig fram. Lite gott småsnack och man slapp tänka på hur trötta benen var.
Att jag inte fick ont i knäna. Visst var benen supertrötta, men det som stoppade mig mest var magen som inte samarbetade.
Att klara blöta kompressionstajts på toabesöken. En bedrift att åla sig ur och få på dem igen.
Att varje kilometer var längre efter Eldris. Jag är helt säker.
Att utförslöperskan ville gå nerför i slutet. Utför är min styrka, men benen orkade inte hålla emot och skorna tryckte rejält på stortårna.
Att jag aldrig hade tanken att bryta. När det stod 51 kvar - "så långt har jag sprungit innan, det klarar jag!" Sen får man tänka på något annat, eller välja att se de första 39 som uppvärmning?!
Att jag spurtade på upploppet - vi pratar inte några världsrekord, men ändå. Det är förresten obligatoriskt. Plus hoppet vid mållinjen.
Att vänner tog emot vid målgång.
Att jag klarade 90 km! Dessutom på en tid som jag är väldigt glad över, även om tiden inte var målet.
Att jag inte lipade efter målgång. Jag som hade lyckotårarna hängande i ögonfransarna fick hejda mig när jag blev tillfrågad av speakern direkt efter mål om jag ställde upp på intervju. (Det kom några tårar när jag såg intervjun ett par dagar senare. Och när jag av misstag sparkade av stortånageln i mattältet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar