Dödens zon på Kullaberg

Nimis.

Igår var jag på fina Kullaberg med fem sköna trailtjejer. Lotta som hittar överallt på berget föreslog Kullamannens runda Dödens zon.

Från Mölle börjar det upp upp och upp, inte tekniskt. Inledde med sega ben men bestämde mig för att jobba med backarna och jogga på, inte gå. Det gick inte fort, men jag höll ut! 

Nästa del är en smal trixig utförslöpa ner till klapperstenarna vid havet. Här öppnade sig himlen och blötte ner både oss och stenarna. En knapp kilometer längs havet till Nimis. Klapperstenarna hade till stora delar försvunnit under växtlighet. Vi fick bitvis ta oss fram under träden inne bland snåren.

Framme vid Nimis hade regnet upphört sen en stund och himlen var blå. Upp därifrån är det riktigt brant. Inget som är springbart (för mig), det är bara att mata på med stora kliv. Rötter, stenar och däremellan jord som var ganska lerig och hal.

Håkulls mal.

Närkontakt med enbärsbuskarna på Håkull.

Toppen av Håkull.

Sen följer en bit längs blå led som böljar upp och ned. Vid Håkull viker vi av brant ner till havet vid Håkulls mal. Därifrån är det klättring upp. Först på lösa stenar, sedan mest jord där det är svårt både att få rejält fäste och hitta grepp för händerna. Efter en stunds klättring korsar man en stig. Riktningen är fortsatt upp, till toppen av berget. Här är berget täckt av löv, kvistar och stenar, men det går att kliva uppför. Meningen är att hamna på en stig, men för andra gången hamnade jag i de enbärsbuskar som omger toppen... Det tar tid att ta sig igenom eländet, men lite kul ändå på nåt vis!

Strax nedanför Kullens fyr.

Från Håkull går stigen utför och följer mestadels blå led när den slingrar sig upp och ner längs berget. Hade en stark dag och orkade mata på med långsam jogg uppför. Vid fyren behövde vi alla fylla på vatten och här på bergets andra sida träffade vinden med full kraft. Vi tog branten ner efter fyren och kom sen på den röda leden mot Mölle. Vindarna är mäktiga naturkrafter med vågor som sköljde över bryggan i Ransvik. Strax därefter hördes ett brak och jag såg ett stort träd brytas rakt av i blåsten.

Solvik.

Även i Mölles Solvik var bryggan översköljd. Brevid hamnen trängdes vågsurfare med sikte på den bästa vågen. För vår del hittade vi stolar i lä i solen och fyllde på med varm surdegsmacka och kaffe.