Jag tycker det är väldigt svårt att få träningen att stämma med loppen. Förra året tappade jag form när jag åkte på en förkylning ett par veckor innan loppet. Tyckte framför allt att jag saknade tillräcklig mängdträning.
Loppet var fantastiskt fint! Vi startade i mörker och körde upp i bergen på smala bergshyllor till starten i Tunte. Under tiden hann det bli ljust och vi fick njuta av fantastiska bergsvyer. Den lilla byn Tunte var riktigt pittoresk med sina vitputsade hus och smala gränder, himlen var blå och musiken peppade vid startfållan. Temperaturen var ensiffrig och det var skönt att börja med en uppförsbacke och snabbt få upp värmen.
Första långa uppförslöpan bjöd på en magisk vy över bergen i morgonljuset. Till att börja med gick det att småjogga, men så småningom smalnade stigen och zickzackade sig upp mot krönet. Kliv kliv. Här matade jag på bra. Gick om en del uppför. Fortfarande mycket folk och ett långt led.
På andra sidan krönet var det skuggsida och snart började stigen gå nerför. Då tyckte jag att det gick lite långsamt så jag sprang förbi på stenarna vid sidan. Fasligt skoj, men energikrävande. Fast än så länge kändes allt lätt. Skorna, som jag inte hade sprungit mycket med, var grymma i fästet, lätta och sköna. Längst ner i dalen vid ca 12 km fanns en depå med mat och allt möjligt. Jag var inte alls sugen än. Med en halv liter vatten lämnade jag depån.
Nu skulle det gå uppför igen. Den här gången var det inte lika roligt. Trist grusväg i zickzack upp i oändligheten... Det kändes åtminstone så! När jag trodde att toppen var nära upptäckte jag att vägen fortsatte. Ännu mer uppåt förstås.
Ner på andra sidan var en rolig stig där jag tog mig fram i bra fart. Nere i dalgången på andra sidan sprang vi i en stig i och bredvid en uttorkad bäck. På båda sidorna fanns branta bergsväggar och solen stekte rejält. Här tog jag slut: 1) Svårt att ta sig fram effektivt på stenarna i flodbädden. 2) Vid sidan om var lös sand som inte heller var jättekul med trötta ben. 3) Fick ont i trampdynorna vilket jag aldrig haft. Det steniga underlaget och mina ”lätta och smidiga” skor var ingen bra kombo för mig. 4) Varm och trött drack jag snabbt upp vattnet. Dalgången blev som en varm gryta. Nästa vätskekontroll skulle inte vara på länge än.
Jag sprang en minut, gick tjugo sekunder. Alla sätt som tar mig närmre mål är bra. Trodde jag såg en hägring. Mitt i ingenstans stod ett tält med två funktionärer och vatten. Helt klart ett lyft.
Sista delen mot målet i Maspalomas blev plågsam eftersom underlaget var hårt asfalt eller en flodfåra i betong. Trampdynorna ömmade för varje steg och jag kunde inte bestämma om det gjorde mest ont att gå eller jogga. Till sist såg jag i alla fall målet och familjen stod på upploppet och high-fivade. Det var härligt att få medaljen runt halsen. Och att ta av mig skorna.
Inför i år tänker jag att en lugnare start så jag orkar hela loppet, skor med mer dämpning och inget dumsnålande med vatten - så ska förra årets tid putsas rejält. Strax under fyra timmar (har jag för mig), ska bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar