Ultradebut på Ecotrail Madrid

Inför start Ecotrail Madrid 50k.

Andra helgen i november åkte jag med Micke, Anna-Sofia och Lotta till Madrid. Planet landade sent torsdag kväll och det var läggdags när vi checkat in på hotellet. Och efter att Anso och jag bytt rum till ett som inte luktade rök.

Fredagen startade med att hämta ut nummerlappar. Racetröjorna hade lite otippat "Beijing" tryckt på ryggen. Mitt fram var reklam för "Bimbo", oklart sammanhang, men vi såg snabbt möjligheten att tagga oss #teambimbo.

Riktigt kanondag med strålande sol och häng i Madrid. Lyxigt att sitta på en uteservering i strålande sol och äta lunch i bara tröjan. Annat än novembervädret himma!

Många pampiga byggnader.

Parkhäng.

Kristallpalatset.

Plaza de Colón.

Det slutade med kvällsmat på Burger King efter att vi snurrat runt ett tag och konstaterat att inga ställen öppnade före åtta. Kändes sådär efter att ha ätit hamburgare på flygplatsen kvällen innan, men man blev ju mätt. 

Ganska mycket nervössnack på rummet innan läggdags. Anso hade haft en riktigt trist uppladdning med förkylning i veckor. Själv kände jag mig hel och frisk, men träningen hade inte alls varit målinriktad som inför Sälen Fjällmaraton. Hade dessutom fått träningsvärk efter Kullamannen helgen innan. Onödigt! Osmart?!

Vi enades i alla fall om att vi behövde ta det lugnt i början. Om det stämde skulle vi ta följe. Lotta och Micke är rutinerade långlöpare. Räknade inte med att se dem mer än innan startlinjen och efter målgång.

Sen var det skorna. Trailskor, med bättre grepp, eller "vanliga" löparskor, med bättre dämpning? Jag bestämde mig för mina Saucony Kinvara.

Knappast "en god natts sömn" men frukosten kändes som en vinnare!

Vid start. Sugen på att komma iväg.

Lotta, jag och Anna-Sofia.

Ganska snart var jag nöjd över mitt skoval. Första tre milen var väldigt likt Lidingöloppet, upp och ner, inga stigar. Givetvis sprang jag snabbare än jag borde i början. Två kuperade mil på under två timmar. Tre mil på 3:06. Någonstans där hamnade man på en militär skjutbana med kullar med stora hjulspår. Sjukt jobbigt! När eländet äntligen var passerat hade snitslarna försvunnit i en korsning. Här blev vi fler och fler som irrade omkring en stund, bland annat vinnaren av 80k-klassen. Slutet av loppet mot de fyra tornen i Madrid (som jag såg första gången på håll vid 20km) var ingen rolig sträcka att springa. Inget "fint" att titta på. 

Känslan när klockan pep för 50km efter 5:38 och jag fortfarande inte var framme vid tornen. Visst var jag "nära", men... Efter drygt 51km passerade jag mållinjen och hade gråten i halsen. Kan ha fallit nån tår av lättnad och glädje över att faktiskt vara i mål. (Fast vem skulle sett det i mitt svettiga ansikte.)

Ultrapremiär! Lättad och glad efter målgång. Tiden 5:45, målklockan visar tiden för 80k.

Efter målgång fick jag veta att jag var 4e dam i mål. Vilken fantastisk ultradebut!

Anna-Sofia och jag efter målgång - två nya ultras!

Fick ta emot pris från Ecotrails "big boss", grundaren från Paris.

Grymma Lotta kom 2a, plats 1 och 3 norskt, 4a jag och 5a Anna-Sofia. 

Micke fick mest vara fotograf när vi ställde upp med våra priser.

Ett stort norskt gäng från Ecotrail Oslo var i Madrid och sprang. Grymt trevliga! Vi hakade på till deras restaurang för att fira efter loppet. Hittade ett fantastiskt gott rött vin, spanskt förstås! Givetvis var det en hamburgerrestaurang, vad annars?! Goda lyxburgare! 

Vi ska visst till Oslo och springa Ecotrail i vår. Vågar jag 80k?!

På norska sajten kondis.no fick vi rubriken "Sterke norske prestasjoner..".

Kullamannen Dödens zon

Kullamannen är årets höjdpunkt! Den här gången testade jag på Dödens zon strax över 2 mil.

Första Kullamannen var blå bana 6km 2013. Helt utan löpträning men fantastiskt kul och utomjordiskt jobbigt upp på Håkull. 2014 testade jag svart bana 12-13km. Hade aldrig sprungit så långt innan. 2015 svart bana igen, men nu en annan sträckning med start i Mölle. 2016 njöt jag av en magisk vårkväll och Twighlight 10km. Relativt lättsprunget, men tyvärr kom jag lite fel. Och så nu.... Dödens!

Glashala stenar nedanför Nimis.

Efter Gregers backar besegrats.

I mål.

Superglad att klara under 3h och dessutom inom medaljtid. Morgonen efter anmäld till Dödens zon 2017.

(Tack till fotografer Jill Bengtsson och Stefan Fahlstedt.)

Fjällmaraton i Sälen - Raceday

"...här fick jag första härliga känslan; det kändes lätt fast det gick uppför, solen sken och jag var äntligen på plats i Sälen som jag tränat för i månader!"

Men vi tar det från början. Underbar morgon med klassisk nummerlappshypokondri. Frukost med tjejerna på rummet. Alla med bestämda idéer om vad man ska eller inte ska äta innan lopp. Klädvalet. Hur varmt är det? Vi insåg att nummerlapparna var gigantiska !! och var lite brydda hur den skulle få plats på magen. Men Frida kom snabbt på ett snyggt sätt att vika undan delen med sponsorerna (sorry, gör en smartare nummerlapp istället). Anna hade glömt vattenflaska, men kunde låna av mig. Jag var sist på med kläder och var bara tvungen att gå ut. Genast. Frida hakade på. 

Strålande sol är inte fel. Dessutom träffade jag på Löparglädjegänget och hann med lite lyckönskningar. I starten var jag väldigt långt bak. Trångt! Det gick knappt i joggfart genom stugbyn. Vid Gustavsbacken uppför en brant grusväg började alla gå. Jag joggade en bit i början men övergick till att kliva och kände att vaderna kom igång. Ovanför backen var en stig över ljungen och jag var igång igen. Här var lite smalare spår och fältet drogs ut. 

Efter krönet följde en tacksam utförslöpa på grusväg. Vid dryga två km stod hejarklacken från Falkenberg och förevigade loppet. Även om det var tidigt så skadar aldrig extra energi. Rullade på nerför och passerade flera. Funderade över om jag sprang för fort, men det kändes lätt, så jag bestämde mig för att det var ok. Utför brukar jag känna mig stark, så varför inte?

Plötsligt blev det tvärstopp och kö när alla skulle in på en smal spång. Lite trist att falla in i ett lååååångsamt led. När jag såg några springa bredvid spången i myren kunde jag förstås inte låta bli att prova. Skorna var redan blöta i vilket fall. Efter spångerna följde en smal stig och det gick att jogga på hyfsat fram till första energikontrollen vid Högfjällshotellet.

Vid Högis var en hel del publik. Oklart varför, eftersom de var SÄMST på att heja. Tog en skvätt vatten. Banan delade sig på 21km- och 42km-rundan. Vek upp mot Östfjället på inledningen av Södra Kungsleden. Svag lutning uppför på en asfalterad, typ cykelbana, omgiven av öppet ljunglandskap. Kanske 3km fick jag lufsa på. Men här fick jag första härliga känslan; det kändes lätt fast det gick uppför, solen sken och jag var äntligen på plats i Sälen som jag tränat för i månader! Att det skulle komma till mig i en uppförsbacke, på asfalt, var ganska otippat. 

Efter krönet gick det lätt utför på grusväg med en del större stenar. Hade lite pratsällskap med en trevlig tjej. Tiden gick fort till Östfjällsstugan. Där vid en liten tjärn låg vätskekontrollen och jag fyllde på med en mun vatten.

Sen följde nån kilometer väldigt teknisk stig med stora stenar. Gick inte fort framåt, men väldigt skoj. Skoj tyckte inte killen vi mötte som haltade kraftigt i riktning tillbaka till funktionärerna. Han försäkrade dock att han inte behövde hjälp. Sen kom ett par km över böljande ljunghedar, ibland anades en stig, men bitvis helt obanat. Fick lyfta högt på benen, men det var fortfarande tidigt på loppet, så det var lätta ben. 

Efter ljungen kom vi ut till en bred stig. En del vatten, grästuvor och ibland stenar. Underbar trail och strålande sol helt enkelt. Kunde inte låta bli att vråla "visst är det här fantastiskt?" Responsen? Killen ett par meter framför vände sig om, lokaliserade vrålet, och vände sig framåt och fortsatte. Surpuppa! Klart jag sprang om honom vid första bästa tillfälle. 

Den trevliga tjejen från tidigare kom ikappoch vi peppade varandra. Några backar upp mot andra passeringen av Högis ca 17km och jag kände mig fortfarande fräsch i benen. Kändes bättre att trippa lugnt uppför än att börja gå. Upptäckte att gänget framför hade Falktourentröjor på och hejade på Roger med flera. Slog till på en kanelgiffel vid energistationen och satte fart bort till liften.

Liften hade jag ju absolut ingen nytta av idag, slalombacken skulle besegras till fots. Här var det kliva som gällde. Steg för steg, utan uppehåll, så långa som mina korta ben förmår. "Sätt i hela foten", Per "Mr Kullamannen" har ju berättat vad som funkar. Effektivt visade det sig.

Sen följde ett par kilometer upp till toppen av Storfjället. Inte speciellt brant, men väldigt tuvigt och och gropigt med vattenpölarna. Det började kännas lite tyngre att lyfta benen högt. Men det var för sjutton bara halvvägs och inget att lipa över. Nånstans fanns ett krön och det började gå svagt svagt utför.

Teckning av Martin Johansson.

Sen kom belöning i form av en riktig liten nerförsbacke. Riktigt stenig och rolig. Sprang förbi några killar som suckade lite "ni kommer om mig i nästa uppförsbacke" sa jag. Försökte ta rygg på en tjej med orienteringströja, men hon var alldeles sjukt snabb nerför. Det sa jag till henne också när vi var framme vid vätskestationen. Men innan dess hörde jag "Heja Johanna" när jag nästan var nere för backen ca 22km. Där, in the middle of absolutely nowhere, stod en hejarklackstrio från Falkenberg. Bergsprängaren var på högsta volym, har ingen aning om vad som spelades. Men jag tror det var nån gammal hårdrocksdänga. Mattias fotade så jag hoppade för att få en cool bild. Insåg att jag inte hade lust att vricka foten än, så jag fortsatte längs banan som gick tvärt vänster.

Stenfjällsgraven var i alla fall inte speciellt kuperad. Beskrivs som banans mest löptekniska del som följer en porlande fjällbäck. Stigen var översållad med stora stenbumlingar. Det gick otroligt långsamt att ta sig fram. Och den där bäcken korsades, rundades och bitvis kunde jag inte skilja stig från bäck. Riktigt tunga kilometrar för benen. När det började gå lite uppför dessutom, ca km 25 var det riktigt tungt. Men det planade ut, solen sken och nästa energikontroll stod på tur. 

Sen följde ett par km platt eller lätt utför, fortfarande stenigt, men nu mer trevlig trail. Var ganska ensam när jag kom till en lång sträcka med spång. Kändes helt klart ovant att springa på två plankor. Men jag fick nästan två km på mig att öva. Det gick förvånansvärt snabbt att vänja sig och jag höll igång någon form av löpning i det svaga uppförslutet över mossen. Blev starkare av att se två löpare framför mig som jag kom allt närmre.

Sen följde lite trevlig stig över ljunghed, skog och rötter. Vid Hemfjällstangens stugby var det grusväg och banan vände tillbaka mot Lindvallen. I slutet av byn, ca 31km, var en energiststion med peppande bemanning. "Nu är det bara ett par km tufft, sen bär det av hemåt." Härligt!

Tekniskt, stenigt och lite uppför omgiven av låga träd och buskar. Jag kände mig stark och stärkt av tanken att det skulle bära tillbaka. De flesta började traska men jag kunde traggla på i nåt som kunde likna jogg. 

Efter ett par kilometrar var jag uppe på den öppna fjällkammen. Här blåste det och kylde ordentligt. Tuvor, gegghål, spänger och stenar - allmänt ojämnt kom sträckan och klubbade mig strax efter 34 km. Segt som... Gick, hasade. Några i samma tillstånd som jag. Ibland stapplade jag förbi, sen kom de förbi. En stackare som hade rätt bra fart men fick stanna med jämna mellanrum pga kramp. Stigen gick sakta uppför och jag såg ett långt led av löpare framför i det svaga uppförslutet. Längst bort såg jag att det blev ännu brantare. Min löparklocka pep för varje kilometer, men skyltarna med kilometermarkeringarna dök upp först några hundra meter efter. I mitt slitna tillstånd trodde jag att jag missat 36an, men istället dök 37km upp på rätt plats enligt klockan. Nu var det många löpare som tog sig förbi. 

Vid 38km var sista energistationen vid en liten tjärn med stenpyramider. Ingen pepp alls, men jag intalade mig att Dextrosol skulle ge mig krafter tillbaka. Och så var det lättlöpt, grusväg, så jag tog rygg på ett par tjejer som nyss hade sprungit om mig. Efter nån km gick det lätt utför och då tog jag mig förbi. 

Vid ca 39,5 km var jag framme vid toppen av liften från Lindvallen. Sen bar det av utför - SÅ HIMLA HÄRLIGT! Det bästa jag vet och springa-snabbt-utför-musklerna var pigga! 

Sprang om 5-6 innan jag stannade vid 40km-skylten och sjöng och filmade "Ja må du leva" till fina kompisen som fyllde 40 år på dagen. Sen var det bara att kuta på utför som är så roligt! En litet krön, men nu hade jag målvittring, så jag höll i även uppför. Sen gick backen i serpentiner mot målrakan. Ingen målgång utan spurt och jag avslutade med ett hopp över mållinjen. Mitt första maraton genomfört och underbar trail!

Fjällmaraton i Sälen - vägen dit

Glädjehopp efter målgång Bagheera Fjällmaraton Sälen i lördags.

Helt fantastisk upplevelse! Mitt första maraton. På stigar. I vacker natur. Uppför och nerför berg. I strålande soligt Sälen. Som jag njöt!

Fast det började inte riktigt där förstås. Precis innan jag skulle åka till Transylvanien på trailcamp sista helgen i maj (johannaitransylvanien.blogspot.se) hade jag gjort slag i saken och anmält mig till hela fjällmaran. Jag ville ju springa hela - men skulle jag klara det?

Hemkommen från Transylvanien tog jag ett par lugna löparveckor. På jogg.se kunde jag välja ett maraton träningsschema som sträckte sig 12 veckor fram till 27 augusti. Visserligen ett program för ett asfaltslopp och med tidsmål på 4 timmar vilket vore är optimistiskt. Initialt hade jag egentligen ingen större tilltro till att lyckas följa en inrutad plan. Men jag visste att jag behövde långpass och kilometrar, det hade jag märkt redan på Göteborgsvarvet. Bestämde mig därför att försöka genomföra varje veckas antal km, även om inte varje enskilt pass följde schemat. Om det blev förhinder någon vecka så skulle jag försöka fördela mängden över två veckor.

Tror det var första veckan som familjen hade en kortvecka på Mallorca. Trevliga middagar med vin och väldigt varmt. Det gjorde mig inte speciellt sugen på långpass, men två distanspass med en hel del backe och en intervallpass i kort backe i eftermiddagsvärme. Jag hade redan innan räknat med färre km denna vecka och var nöjd med genomförandet.

Bjäre Challenge första helgen i juli.

Första helgen i juli, precis hemkommen, genomförde jag Bjäre Challenge fredag, lördag och söndag. Tänkte att det kunde vara bra träning i att hålla igång när jag redan är trött. Rusade från jobbet på fredagen för att delta i City Challenge 5km. Platt, men mest grus och stig och start vid Båstad hamn. Fick ingen riktig flyt men kom in på pers. Egentligen har jag ingen aning vad jag har sprungit 5an förut, kuperade Pålsjöterrängen är inte direkt jämförbar.

Lördag och Båstad halvmaraton med start i Torekov. Regnigt och småblåsigt vid starten. Planen var ett långpass och hålla igång hela halvmaran utan att krokna. Började med ganska pigga ben och försökte hålla mig i närheten av 5:30-tempo och inte rusa iväg. Betydligt mer av bansträckningen utanför asfalten än vad jag förväntat, trevligt! Jag hade fasat lite för de långa backarna (uppför), men klarade det mycket bättre än väntat. Utförslöpan ner till Kattvik var riktigt rolig, då kunde jag inte låta bli att dra på. En riktigt brant knix upp till Norrvikens trädgårdar. Inne i parken var jättefint fast ganska tungsprunget på grusgångarna. Strax efter fick jag "målkänning" och ökade tempot. Mina sista 3km till mål var bara 7s långsammare än mina sista 3km på 5km-loppet dagen innan. Skönt att känna sig så stark i avslutningen. Perset slaget med 3:28 på halvmaran (som jag sen har slagit med ytterligare 5:26 i augusti), vilket var riktigt roligt eftersom jag inte haft något tidsmål för dagen.

Söndagen var det Bjäre Trail Challenge 8km med start och mål i fina Norrvikens trädgårdar. Fick inte riktigt igång mina trötta ben. Första delen som gick mest uppför vackra Skåneleden var riktigt tung. Men går det upp så går det ner förr eller senare. Ca 3km utför var riktigt roligt, men ganska otippad trailsträckning på asfalt. Sista knycken upp till Norrviken var det tunga ben, men härlig känsla att ha genomfört hela Challenge. (En vecka senare kom ett diplom i brevlådan, men det hade varit roligare att uppmärksammas vid målgång.)

Fin trail från Skrea strand (Falkenberg) till Steninge.

Om målet är ett traillopp i bergen, så gäller det att träna på stigar och i backar så mycket som möjligt. Veckan efter Bjäre blev det 25km långpass på helgen längs den halländska kusten. Regn och blåst vägdes väl upp av fin trail med endast ett fåtal steg på asfalt. 

Skåneleden Landskrona till Helsingborg.

Veckan efter blev massiv träningsmässigt. Inledningsvis ett distanspass på stigarna hemmavid med tunga ben efter helgen. Sen ett tröskelpass 3km•2+4km på Skåneleden på väg från jobbet, Höganäs till Hittarp. Sen var det dags för korta intervaller som jag körde i Serpentinbacken för att få backträning; 4•(90s-60s-30s). Riktigt kräkjobbigt! På söndagen var vi uppåt 25 personer, mest Löparglädjefolk, som tog tåget till Landskrona för att springa tillbaka längs Skåneleden. Fantastiskt fint att få upptäcka Borstahusen - Rydebäck som jag inte testat förut. Kände mig riktigt stark och fick till ca 5km fartökning på sista delen Råå - Helsingborg. 25km in på kontot. Med lite värk i knäna bestämde jag mig för två vilodagar.

Upplevelselöpning i Klåveröd och trail på Kullaberg.

Åkte till Klåveröd en kväll och hängde med när Söderåsen FK hade upplevelselöpning. Lugn och varierande trail mestadels på stigar, men även över en mosse på och utanför spången. Riktig myslöpning. På helgen blev det en runda på underbara Kullaberg med Emilie och Jill.

I närheten av Skäret.

Sista veckan i juli var mest distans, 66km, och längsta passet 32km. För långpasset, 2km längre än vad jag sprungit förut, tog jag mig till Rekekroken. Härifrån följde jag Skåneleden via Svanshall, Skäret, Arild och upp på Kullaberg till Kullens fyr. Lyckades trilla på en stenig stig precis efter Arild. Fick mest ont i handen som jag tog emot med, men skrapade axeln rejält och lite på knät. Blev allt lite skakig, men sen jag konstaterat att benen var ok så kändes det bra. Handen kändes mindre väsentlig för en "knäpp" löpare. Vid fyren blev en kort paus innan jag fortsatte Skåneleden. Efter Mölle via kohagar, där jag lyckades krypa under en låg grind för att hamna rätt, förbi Lerhamn och Nyhamnsläge. Vid  Örestrand sa löparklockan 32km och då kände jag mig nöjd. 

Blev förvånad att kroppen inte blev mer sliten efteråt. Åkte till Färöarna på semester och där blev det två helt fantastiska trailrundor! Men de är värda ett särskilt inlägg tycker jag, så mer om det nån gång. Hemkommen var det dags för Pålsjöterrängen som jag skrivit om, liksom Dödens zon på Kullaberg. Följande helg sprang jag Prinsens minne, sista långpasset, och sen var det två veckor kvar.

Det behövdes verkligen två dagars vila efter Prinsen. Knäna var lite trötta. Veckans distans var kort, med bara tre pass, men benen var oroväckande sega. Veckan inför den stora dagen, Sälen Fjällmaraton, inleddes med 5km lugn jogg. Kändes rätt tungt trots den korta sträckan. Kom inte riktigt igång förrän jag var hemma igen. Onsdagen planerades 5km plus 1km tävlingsfart/fartökning. Kroppen kändes bättre men samtidigt lite segt att komma igång. Bestämde mig för att köra passet som Micke rekommenderade inför Varvet, för att känna lite fart i benen. Passet blev 4km i skogen, sen 3•300m i hög fart med 100m joggvila på asfalt och sen 1km nedjogg hem. Jag var redo!

Dunderpers på Prinsens minne

Så fantastiskt glad efter målgång.

Efter måndagens runda på Kullaberg följde backintervaller med Löparglädje på onsdagen. 3 hela kinesen och 3 drygt halva, kändes inte alltför långt eller tungt. På torsdagen vaknade jag med rejält trötta ben. Insåg fort att tröskel var nåt jag kunde glömma direkt. Oftast brukar det "lossna" efter några kilometrar, men det hände aldrig. Benen var som bly och vid 8,5 km stängde jag av klockan och promenerade sista biten hem. När hände det senast?

Ganska konfunderad över mina trötta ben när det blev lördag. Hela veckan hade prognosen visat ösregn och blåst inför Prinsens minne i Halmstad. Sammantaget hade jag därför inga större förhoppningar kring nån bra tid på halvmaran. På mitt schema; 30km och sista långpasset inför Sälen. Verkligheten - ta mig runt den där halvmaran och känna mig nöjd med att ha genomfört sista långpasset. 

Snackade med lite Helsingborgsfolk innan start. Sköna Löparglädjetjejerna Pernilla, Marie och Malin som skulle genomföra sitt första halvmaralopp. Sen uppvärmning två km jogg följt av dynamisk stretch och två fartökningar. Inga konstigheter. Det regnade, men var inte speciellt kallt. Hann se herrvinnaren gå i mål och härliga Musse komma tvåa. Såg att han oxå sprang i Kinvara, det var ju ett bra tecken. 

Ställde mig längst bak i startfållan för under 5min/km. Optimistiskt - visst! Men jag gillar att komma igång och första km är ganska smal. Känns benen ok testar jag att ligga på 5:30. Räknade ner från 10 till start och var igång. Benen kändes faktiskt lätta och det flöt på bra första km genom skogen där jag passerade en och annan löpare. 5:22 är snabbt för halvmaran, men ändå ok. 

Var medveten om att farten brukar öka på asfalten, vilket den gjorde. Inledningsvis höll jag medvetet igen några steg, men eftersom benen var lätta ville jag ändå låta benen flyta på. 5:03 följt av 5:06 var egentligen alldeles för snabbt, men fasligt kul när det känns så lätt. Ner på sandiga stigar och 5:12 5:15, vilket kändes mer rimligt, men sen kom ändå 5:07 med fina ryggar att följa. Sen visste jag att det skulle komma en riktigt jobbig backe, banans tuffaste. Kortade stegen och matade på, släppte förbi någon. 5:26 och jag var nästan uppe vid Tylösandsvägen. Tydligen var monsterbacken inget monster.

Flack cykelbana lätt utför längs med golfbanan mot Tylösand, mycket tacksamt. 5:13 inklusive gel och vatten, 5:04 5:00 och första milen avklarad. Tiden troligtvis min näst snabbaste på milen. 5:07 och här någonstans vände banan ner mot böljande grusstigar vid havet 5:23 5:09 5:01 5:11. 15 km avverkade och jag började bli trött. Vi hade kommit tillbaka och sprang nu motsatt håll från när vi startade med havet på högra sidan. Hade en bra rygg men spanade intensivt efter vatten. 5:08 och äntligen såg jag vätskestationen. Klämde i mig lite mer gel och kände att ganska mycket hamnade på hakan. Gick ett par steg för att få i mig vattnet och det var tungt att komma igång 5:29.

Kollade på klockan och såg att det skulle bli PB även om jag inte kunde hålla hög fart i mål. 1:52 kanske jag inte skulle hoppas på, men under 1:53 kanske och definitivt under 1:55. Men benen var riktigt tunga nu. Mindre partier av lös sand stannade nästan benen. 5:23 5:32 Blev omsprungen och kämpade att hålla upp blicken och att ha bra frekvens på stegen. Här och där stod några tappra och uppskattade hejarklackar. "Du ser pigg ut". Tack men tungan hänger vid knäna. 

Kilometer 20 5:24. Det gick bara inte att öka. Kändes som jag snubblade fram. Här vid Brottet är trots allt känslan av att det är nära till mål. Så många gånger jag har sprungit den sträckan under min gymnasietid. Över asfalten in i skogen. En tjej och en kille passerar mig i bra fart. En skylt säger 500m kvar. Det är inte läge för långspurt idag. Sista biten av grusvägen är kantad av publik och jag hittar nån liten växel och när jag vänder vänster på gräset mot målportalen vet jag att det är kort upplopp och jag maxar över gräset i mål. Km 21 5:11. 

Stoppar min klocka på armen på 1:50:03 - det kan väl ändå inte stämma? Har inte kollat tiden alls sista kilometrarna, bara fokus på att jag ska ta mig fram. Sneglar på klockan vid mål som visar strax under 1:50:30. Jag var ju inte först att passera startlinjen, så det borde ju stämma. Hurra! 

Glädjefnatt och ett stort leende! Mitt tidigare pers från början av sommaren i Båstad var 1:55:27 som jag varit riktigt glad för. Då hade jag en väldigt behaglig tur fram till ungefär 15km, sen ökade jag in i mål. Upplägget i Halmstad att det kändes ganska "lätt" och gick fort fram till 15km och sen var det bara överlevnad. Officiell tid Prinsens minne 1:50:01. 

Blåsigt under loppet, men knappt nåt regn. Ett tag efter målgång öppnade sig himlen och då vräkte det ner. Körde en nedjogg om 2km i hällregnet och fick ihop 25km. Trots att det inte blev 30km fick jag ihop veckans 58km vilket känns viktigare.

Pålsjöterrängen 2016

Sista lördagen i augusti, i år den 6e, går Pålsjöterrängen som arrangeras av Helsingborgs OK. Litet trevligt arrangemang med en 5km-runda som utmanar rejält och med avslutning upp- och nerför Landborgen. Har varit med på 5km 2014 (29:32) och 2015 (27:52) så 2016 är tredje gången gillt. På mitt program stod 20km långpass, gärna maratempo sista 10. Joggade därför till Pålsjö och kunde räkna in första 5km.

Inför startskottet 5km vid Pålsjö slott.

Startar alltid för fort. Samtidigt vet jag ju att det blir väldigt trångt efter gräsmattan, så då kan andra få slåss om att komma fram. Efter en kort passage mellan stigarna följer den första km motionsslingan lätt utför. Andra km börjar det bli jobbigt. Den springs på singletrack i skogen. Över bäckar, stubbar och pinnar svagt uppför. Ytterligare en dryg km får man lyfta på fötterna där stockar ligger tvärs över stigen.

Fram till 4km kommer en bit på motionsslingan. Sen börjar banans roligaste parti på en smal stig som slingrar sig upp- och nerför Landborgen. Där brukar jag springa om, men jag tog en rygg och fick en rätt behaglig tur.

Väl uppe fanns krafter att öka sista biten till mål och passera "ryggen" som jag följt. Banan avslutas med den coola överväxta allen, som att springa i en tunnel, som leder till Pålsjö slott och en kort sväng på gräsmattan framför slottet. Nästan en minut snabbare än förra året.

Sötaste vattenlangaren.

Nästa klass är 10km, två varv på 5km-rundan, och då var det sambons tur.

Så långt hade jag fått ihop 10km av de 20 som stod på mitt schema. När tävlingarna var slut sprang jag en sväng på stigarna och obanat i Pålsjö. Sen följde jag stigarna längs Landborgen från Thalassa till Tinkarp. Vände ner till havet vid Glenns backe (bilden) och följde bort till Hittarpsrevet där jag vände hem. Detta innebar 10km och totalt 20km - check! Loppet på 5km får räknas som en fartökning.