Inför start Ecotrail Madrid 50k.
Andra helgen i november åkte jag med Micke, Anna-Sofia och Lotta till Madrid. Planet landade sent torsdag kväll och det var läggdags när vi checkat in på hotellet. Och efter att Anso och jag bytt rum till ett som inte luktade rök.
Fredagen startade med att hämta ut nummerlappar. Racetröjorna hade lite otippat "Beijing" tryckt på ryggen. Mitt fram var reklam för "Bimbo", oklart sammanhang, men vi såg snabbt möjligheten att tagga oss #teambimbo.
Riktigt kanondag med strålande sol och häng i Madrid. Lyxigt att sitta på en uteservering i strålande sol och äta lunch i bara tröjan. Annat än novembervädret himma!
Många pampiga byggnader.
Parkhäng.
Kristallpalatset.
Plaza de Colón.
Det slutade med kvällsmat på Burger King efter att vi snurrat runt ett tag och konstaterat att inga ställen öppnade före åtta. Kändes sådär efter att ha ätit hamburgare på flygplatsen kvällen innan, men man blev ju mätt.
Ganska mycket nervössnack på rummet innan läggdags. Anso hade haft en riktigt trist uppladdning med förkylning i veckor. Själv kände jag mig hel och frisk, men träningen hade inte alls varit målinriktad som inför Sälen Fjällmaraton. Hade dessutom fått träningsvärk efter Kullamannen helgen innan. Onödigt! Osmart?!
Vi enades i alla fall om att vi behövde ta det lugnt i början. Om det stämde skulle vi ta följe. Lotta och Micke är rutinerade långlöpare. Räknade inte med att se dem mer än innan startlinjen och efter målgång.
Sen var det skorna. Trailskor, med bättre grepp, eller "vanliga" löparskor, med bättre dämpning? Jag bestämde mig för mina Saucony Kinvara.
Knappast "en god natts sömn" men frukosten kändes som en vinnare!
Vid start. Sugen på att komma iväg.
Lotta, jag och Anna-Sofia.
Ganska snart var jag nöjd över mitt skoval. Första tre milen var väldigt likt Lidingöloppet, upp och ner, inga stigar. Givetvis sprang jag snabbare än jag borde i början. Två kuperade mil på under två timmar. Tre mil på 3:06. Någonstans där hamnade man på en militär skjutbana med kullar med stora hjulspår. Sjukt jobbigt! När eländet äntligen var passerat hade snitslarna försvunnit i en korsning. Här blev vi fler och fler som irrade omkring en stund, bland annat vinnaren av 80k-klassen. Slutet av loppet mot de fyra tornen i Madrid (som jag såg första gången på håll vid 20km) var ingen rolig sträcka att springa. Inget "fint" att titta på.
Känslan när klockan pep för 50km efter 5:38 och jag fortfarande inte var framme vid tornen. Visst var jag "nära", men... Efter drygt 51km passerade jag mållinjen och hade gråten i halsen. Kan ha fallit nån tår av lättnad och glädje över att faktiskt vara i mål. (Fast vem skulle sett det i mitt svettiga ansikte.)
Ultrapremiär! Lättad och glad efter målgång. Tiden 5:45, målklockan visar tiden för 80k.
Efter målgång fick jag veta att jag var 4e dam i mål. Vilken fantastisk ultradebut!
Anna-Sofia och jag efter målgång - två nya ultras!
Fick ta emot pris från Ecotrails "big boss", grundaren från Paris.
Grymma Lotta kom 2a, plats 1 och 3 norskt, 4a jag och 5a Anna-Sofia.
Micke fick mest vara fotograf när vi ställde upp med våra priser.
Ett stort norskt gäng från Ecotrail Oslo var i Madrid och sprang. Grymt trevliga! Vi hakade på till deras restaurang för att fira efter loppet. Hittade ett fantastiskt gott rött vin, spanskt förstås! Givetvis var det en hamburgerrestaurang, vad annars?! Goda lyxburgare!
Vi ska visst till Oslo och springa Ecotrail i vår. Vågar jag 80k?!
På norska sajten kondis.no fick vi rubriken "Sterke norske prestasjoner..".
