Uppdelat långpass

Måndag och onsdag var passet transportlöpning från jobbet till dagishämtning. Det innebär strax över 6km. Måndagen var kväll och mörkt, vilket innebär att jag väljer asfalt och belysning. Onsdag eftermiddag var riktigt vintergrått, men ändå att räknas som dagsljus, och då tar jag slingan genom Pålsjö skog. Tyvärr var jag tvungen att släpa hem jobbdatorn som kändes förvånansvärt tung att ha på ryggen. 

Sen hade jag tur...

 

Skulle plugga hemma på torsdagen som levererade strålande sol och riktig vårfeeling. Detta betydde en mycket energigivande lunch, om än inte speciellt mättande, i form av en milrunda till Domsten. Vardagslyx! Hade gärna velat få till ett långpass över 20km denna veckan, men helgen verkade tajt. Istället körde jag ett andra pass med RC torsdag kväll och fick ihop ett långpass, fast uppdelat på två. RC-passet inkluderade 6•backslinga i Jordbodalen med både upp och sen ner. Skönt att känna att utför rullar benen fort!

Helgen tillbringades på bästa berget, Kullaberg. Lördagen blev en runda mot Arild och upp på Håkull och kladdiga passager vid Ona mosse. Dagen efter en tur till fyren och tillbaka i rejäl blåst.

Lite spontant hakade jag på Löparglädjes löpstyrkegrupp och avslutade helgen med ömma lår.

En riktigt bra löparvecka (i jeans)

Veckan inleddes med lite blandade backar med RC-gänget i måndags. Det krävdes lite pannben att bara ta sig ut i hemsk blåst, runt nollan och mööörkt - typisk skånsk vinter! 3 • Johan Baners, 3 • Halalid, 500m på Strandpromenaden i stark medvind och avslutningsvis trappan/stigen som går från Drottninggatan upp till Thalassa. Kändes riktigt bra och inte särskilt tungt, men dagen efter märkte jag ändå i benen.

Onsdagen var planen att jogga hem från jobb på eftermiddagen. Hade bytt om halvvägs när jag insåg att jag inte hade med några tights. Springa hem i trosorna verkade som ett sämre alternativ, så jag lufsade hem i jeans. Inget jag skulle rekommendera för ett intervallpass, men här funkade det bra.

Hängde med RC igen på torsdagen. Pyramidintervaller 4-3-2-1-1-2-3-4 min, med halva vilan däremellan. Extra spännande att springa på lätt isglaserade cykelbanor. Kändes bra, men konstaterade att jag blev ifrånsprungen på enminutrarna och hängde i bra på de längre intervallerna. Inte så snabb men seg?!

Lördagen blev en härlig runda på Kullaberg med Lotta. Till vår förvåning och lycka var det snö på topparna på norrsidan. Lotta som är en fantastisk traillöperska och stark långdistansare och coach för den delen, kan även ta det lugnt (vilket passade mig bra för dagen). Då orkar man en massa gott (löp-)snack under tiden dessutom. Det var extremt lerigt på sina håll, så vi ändrade den tänkta rundan och hittade oväntat bra (lerfria) stigar.

Hade bara vaknat på söndagen när jag fick en blänkare ”jag springer förbi dig i Hittarp om 45 min, ska du med?” Inte värt att fundera mycket på det, jag är ingen morgonmänniska - bara att ta på löparkläderna! Alldeles stilla morgon med vackert hav. Benen var pigga, men magen ropade högt på mat på sena delen av rundan. Det är säkert nyttigt att prova att springa utan energi, men nästa gång tar jag helst gröten innan.

Vinst i UTMB-lotteriet

I onsdags var jag med på Löparglädje och kvällens pass var fartlek. Ett roligt pass där vi inte fick veta hur länge varken längden på intervall (2-5 min) eller vila däremellan. Intervallfarten skulle motsvara miltempo. Jag har svårt att kolla fart medan jag springer, men det kändes som jag hade bra fart och ganska avslappnat - kontrollerat. 

Sen kom magsjuka utan inbjudan.

Men per mail kom en välkommen (?) inbjudan till UTMB-veckan. Vinst i startplatslotteriet till OCC. Detta får ju räknas som UTMB-veckans ”knattelopp” med sina 55 km. Men 3500 positiva höjdmeter är en saftig utmaning. Jag räknade inte med startplats alls i år, tänkte mest att det kan bli bättre lottning till kommande år. För visst verkar det spännande med hela eventet i Chamonix! Men det var snarast med chock jag reagerade när jag fick beskedet. 

På söndagen skulle jag hänga med Lotta på 22 km enligt hennes helgutmaning (samma distanser som Sandsjöbackatrippeln). Lite osäker på magstatus hängde jag med på dryga milen en tur till Domsten. Väldigt långsamt och supertrevligt sällskap, gott snack (om löpning förstås) hela tiden. Fick reda ut lite funderingar kring OCC. Kom hem och bokade resan - I’m coming Chamonix! 

Måndag var det dags för backpass med Runners Club i underbart skånskt januariväder: stark vind, mörkt, runt nollan men det känns som minus 7 grader. Ändå ett starkt gäng på nästan 30 pers som dök upp. Och jag tvivlar på att någon frös när vi började springa i Landborgsbackarna. Inte jag i alla fall.

Transgrancanaria coming up

Om inget oförutsett inträffar blir årets första lopp Transgrancanaria. Liksom förra året blir det klassen Starter 30km och ca 750 positiva höjdmeter och ännu fler ner. Marathondistansen lockade, men vi kunde inte åka en dag tidigare och med tanke på nuvarande förkylning hade det varit tungt att ladda med rätt distansmängd. Ser fram emot att ta revansch på föregående års lopp!

Jag tycker det är väldigt svårt att få träningen att stämma med loppen. Förra året tappade jag form när jag åkte på en förkylning ett par veckor innan loppet. Tyckte framför allt att jag saknade tillräcklig mängdträning.

Loppet var fantastiskt fint! Vi startade i mörker och körde upp i bergen på smala bergshyllor till starten i Tunte. Under tiden hann det bli ljust och vi fick njuta av fantastiska bergsvyer. Den lilla byn Tunte var riktigt pittoresk med sina vitputsade hus och smala gränder, himlen var blå och musiken peppade vid startfållan. Temperaturen var ensiffrig och det var skönt att börja med en uppförsbacke och snabbt få upp värmen.

Första långa uppförslöpan bjöd på en magisk vy över bergen i morgonljuset. Till att börja med gick det att småjogga, men så småningom smalnade stigen och zickzackade sig upp mot krönet. Kliv kliv. Här matade jag på bra. Gick om en del uppför. Fortfarande mycket folk och ett långt led. 

På andra sidan krönet var det skuggsida och snart började stigen gå nerför. Då tyckte jag att det gick lite långsamt så jag sprang förbi på stenarna vid sidan. Fasligt skoj, men energikrävande. Fast än så länge kändes allt lätt. Skorna, som jag inte hade sprungit mycket med, var grymma i fästet, lätta och sköna. Längst ner i dalen vid ca 12 km fanns en depå med mat och allt möjligt. Jag var inte alls sugen än. Med en halv liter vatten lämnade jag depån. 

Nu skulle det gå uppför igen. Den här gången var det inte lika roligt. Trist grusväg i zickzack upp i oändligheten... Det kändes åtminstone så! När jag trodde att toppen var nära upptäckte jag att vägen fortsatte. Ännu mer uppåt förstås.

Ner på andra sidan var en rolig stig där jag tog mig fram i bra fart. Nere i dalgången på andra sidan sprang vi i en stig i och bredvid en uttorkad bäck. På båda sidorna fanns branta bergsväggar och solen stekte rejält. Här tog jag slut: 1) Svårt att ta sig fram effektivt på stenarna i flodbädden. 2) Vid sidan om var lös sand som inte heller var jättekul med trötta ben. 3) Fick ont i trampdynorna vilket jag aldrig haft. Det steniga underlaget och mina ”lätta och smidiga” skor var ingen bra kombo för mig. 4) Varm och trött drack jag snabbt upp vattnet. Dalgången blev som en varm gryta. Nästa vätskekontroll skulle inte vara på länge än.

Jag sprang en minut, gick tjugo sekunder. Alla sätt som tar mig närmre mål är bra. Trodde jag såg en hägring. Mitt i ingenstans stod ett tält med två funktionärer och vatten. Helt klart ett lyft. 

Sista delen mot målet i Maspalomas blev plågsam eftersom underlaget var hårt asfalt eller en flodfåra i betong. Trampdynorna ömmade för varje steg och jag kunde inte bestämma om det gjorde mest ont att gå eller jogga. Till sist såg jag i alla fall målet och familjen stod på upploppet och high-fivade. Det var härligt att få medaljen runt halsen. Och att ta av mig skorna.  

Inför i år tänker jag att en lugnare start så jag orkar hela loppet, skor med mer dämpning och inget dumsnålande med vatten - så ska förra årets tid putsas rejält. Strax under fyra timmar (har jag för mig), ska bli bättre.

Löparåret 2018

Då var löpåret 2018 inlett. Inlett med löpabstinens eftersom jag vaknade med en dunderförkylning på nyårsafton. Lite feber. Rivande hosta. Och ingen löpning. 

Årets 5e dag var jag bara tvungen att ge mig ut. Nån stans är det en avvägning, ska man träna när man är förkyld eller deppa? Fortfarande lagom snorig tyckte jag att en höjning av humöret borde botas av en liten försiktig och lugn runda. Dessutom lyxigt att komma ut med dagsljus, om än grått. Tempot kan beskrivas som gogging med långsam jogg och gång i uppförsbackarna. Men härligt!

Dag 6 började med sol, men den försvann innan jag kom ut. Hade letat upp min pulsmätare och var ute en timme med medvetet försöka hålla det lugnt. Tog fina rundan i skogen till Domsten och längs havet hem. Benen var utvilade och pigga, men flåset var inte riktigt där. Lyckades även pricka in en regnskur, men solen kom tillbaka när jag var hemma. Oavsett, årets första tur på favoritrundan - lovely!

Idag 7 har solen strålat hela dagen. Till och med jag lyckades fånga ljuset, bildbevis ovan! Tog en vända förbi Sofiero och en kort sväng i utkanterna av Pålsjö. Tyngre idag, ändå tog jag det riktigt riktigt lugnt. Njöt av sol!

Årets första, inte lopp men event, blir GAX Trainingpass i Lund lördag 3 februari. Förväntningarna är höga efter förra årets fantastiskt trevliga upplaga i Helsingborg. I år hoppas jag hänga med och snacka med trevliga löpare hela dagen ca 50km+. Löpning och fika, kan det bli bättre?