Efter målgång i Mölle hamn.
Ett bättre sätt att spendera en fredagskväll!
Hade en rätt go känsla när jag kom till Mölle vid halv sextiden för att hämta ut nummerlappen. (Det var faktiskt värre de sista timmarna på jobbet, då fladdrade fjärilarna i både mage och huvud). Tälten var fortfarande på väg upp och det var ingen större aktivitet vid hamnplan. Men timmen gick fort. Träffade och snackade med en masa trevligt löparfolk. Värmde upp med jogg, löpskolning och stegringslopp, enligt "skolboken". Timmen gick fort!
Start och asfalt bort mot stigen. Startade medvetet fort (med mina mått). Där stigen och klipporna tog vid var det ett led och jag hade en bra position. När vi närmade oss Ransvik och det fanns möjlighet att springa om kom några förbi. Inte oväntat med tanke på att uppför inte är min styrka. Fast jag konstaterade förvånat att jag redan var i Ransvik och det kändes inte alls så jobbigt som väntat.
Efter Ransvik var uppför riktigt segt. Inte flås eller kraft som hindrade, men vaderna var helt stumma. Tappade uppför, men sprang enkelt förbi utför fälten för då var vaderna ok. När vi skulle klättra upp till fyren hamnade jag bakom ett par tjejer som inte var så snabba. Väl på toppen var jag därför ganska pigg och kunde flyga nerför mot Drakryggarna.
Inledningsvis är där en ganska seg lång stigning. Tänkte jag skulle gå, men så kom jag närmre och närmre tjejen framför. Vips var jag förbi!
Utför är min styrka! En skarp krök höger och tanken flimrar; "det här känner jag inte igen" när vi viker upp mot golfbanan. Men det är väl snitslat och när det framför viker höger igen, tillbaka mot fyren. Och det känns det ännu mer fel. Vi stannar, diskuterar. Enligt kartan ska vi bara följa blå led mot Josefinelust. Men jag vågar inte svära på det. Och man kan ju aldrig veta med Kullamannen! Under tiden kommer fler och fler löpare. Jag bestämmer mig att vända och möter flera löpare. I korsningen med flera snitslar, där det redan från början kändes fel, ser jag att det även är snitslat neråt. Det är där leden går.
Vad händer med mig, som till vardags har ganska dåligt tålamod med misstag? Jag måste ha haft ett lyckligt flin i ansiktet! Underbar vårkväll på vackra Kullabergstigar, stark i kropp och ben, leriga skor och bonusrunda - bara att njuta!
Korsade bäcken vid Josefinelust och stegade uppför den branta backen. Tyckte jag tog in på de två tjejerna framför. På toppen var det värt en sekund att sträcka ut armarna och kolla 180 grader på utsikten och magiska kvällsljuset. Sen tekniska stigar med rötter och stenar. Ett par killar bakom som knappade in. Men jag tog in på tjejen framför. När det bjöds brant och stenig utförsbacke passade jag på. Killarna sprang också förbi och i en kort utförslöpa på asfalt såg jag ryggen på en svartklädd tjej.
Vi lämnade asfalten och uppför en stig. Tjejen tassade på starkt och jag tappade lite. Klafsade igenom en massa gegga och märkte att mina förföljare "försvann" (rädda om skorna?). Insåg att det inte var långt kvar vid en utsiktsplats (bänk) strax ovanför Mölle. Hann tänka att man borde stanna och njuta av utsikten. Men nu var det nerför och sen längs havet i Mölle mot målet.
Trots nerför blev jag omsprungen av en kille i blå tröja och en i orange. "Ta nu rygg på honom till mål" skrek en gubbe som hejade. Yeah, right! tänkte jag, men svarade "Ska försöka".
Ute på asfalten i Mölle och nerförsbacke täckt av massa löst lömskt grus. Utför är min styrka, jag bestämmer mig för att strunta i risken att trilla och drar på. Rakt ner mot havet och en magisk himmel. Tjugo meter framför är killen i blått, han i orange och hon i svart. Svänger vänster med havet på höger sida.
Hamnen är långt bort. Riktigt långt! Jag matar på vad jag kan. 4:30-tempo, men det är långt kvar. Tar in på tjejen i svart. Han i blått drar iväg. Jag går om tjejen och springer brevid mannen i orange. Han är seg. Det känns långt kvar. Vi ska göra en sväng åt höger om hundra meter innan hamnen och målgången. Jag tänker på alla intervaller, när jag inte trott att jag ska klara hela, men ändå överlever. Bara sista intervallen, hela vägen nu. I svängen ökar orangea T-shirten. Killar är snabbare, jag har inte en chans. Men kan öka lite till. Och spurta. Tio meter till mållinjen, familjen står och hejar i sidan. Jag maxar, killen i orange saktar in. Jag ökar och spurtar om honom nån meter innan mål. Han tackar för matchen med high five efter målgång. Det skilde en sekund i resultatlistan.
Damernas prisutdelning påbörjad precis. Vinnaren sprang på 1:03, jag på 1:11:(nånting). Oavsett felspringning, jag är jättenöjd. Plats 8 av 75 damer. Och jag har njutit!
Firar med smaskig pizza och coca Cola på Mölle krukmakeri. Mår som en prinsessa!
