I'm so happy! 🏃♀️🏅🇺🇸 Årsbästa på halvmaran, känns som ett gott sätt att avsluta året med ✌🏻
Kroppen var inte alls med förra lördagen på Kullamannen. Sliten av det och feber och småkrasslig i veckan. En veckas löpvila. Jetlag, som var till fördel när loppet startade 07:30 😳
Platt och rakt beskriver loppet. 16 grader, knappt vind och sol/moln. Började förstås optimistiskt och fick slita hårt på slutet. Särskilt efter målområdet som passerades vid ca 15km för sista delen 💪
1:52:54 gjorde mig till 9:a i min åldersklass, 85/706 dam total och 284/1342 samtliga. Vinnaren sprang på 1:09 - spridda tider...
Att starten faktiskt inte var så mäktig som jag förväntat mig. Högtidligt med tifo och pampig musik, men mina förväntningar var nog för högt uppskruvade (mer gåshud på TransGranCanaria). Eller inte tillräckligt vaken?!
Att inte vara nervös i starten var ändå förvånande. Men jag kom dit med känslan att jag har förberett mig på bästa sätt utifrån mina förutsättningar. Min nyckel var kontinuitet. Sluppit vara skadad, kanske skulle haft något längre pass, intervallerna har uteblivit men jag tog med vad jag hade gjort istället vad jag inte hade hunnit. Nu skulle jag njuta och se hur långt det räckte.
Att den långa uppförsbacken efter starten skulle vara riktigt jobbig hade jag förstått. Inte bara för att det var uppför, utan även i halvt vaket tillstånd tidig morgon. Var mer en längre sluttning och det kändes behagligt att trippa lugnt, vilket var ett snabbare sätt än att gå. Oväntat vaken.
Att starta i ottan faktiskt inte var något problem för en morgontrött typ som jag. Jag var så sugen på att komma iväg.
Att trailen var magiskt fin första tre milen. Över förväntan!
Att första tre milen var helt underbara!
Att det gick så bra att springa på spängerna, även när de var blöta.
Att få energidipp redan strax efter 35. Klantigt att inte fylla på. Men gel med koffein gav fort effekt.
Att det kunde regna så mycket. När regnet hade ökat så ökade det ännu mer. Hur mycket vatten finns det?
Att det fanns vatten och sportdryck minst var 5e km.
Att det fanns popcorn i dropbagen hade jag glömt bort. Men oj vad gott när jag hittade dem!
Att jag behöll trailskorna även efter Evertsberg. Där rann vattnet ut. Mina asfaltsdojjor hade blivit riktiga tunga och blöta om jag bytt.
Att även de sista 60km var fina. Trodde framförallt andra halvan skulle vara "småtrist" bred grusväg. Så fel jag hade. Superfin charmig skogsväg som varierades med pölar och sjöar...
Att jag fick uppleva Vadaloppskontrollerna, varenda en! När en var passerad ville jag bara till nästa.
Att trevligt sällskap i slutet gjorde att det kändes mycket lättare att ta sig fram. Lite gott småsnack och man slapp tänka på hur trötta benen var.
Att jag inte fick ont i knäna. Visst var benen supertrötta, men det som stoppade mig mest var magen som inte samarbetade.
Att klara blöta kompressionstajts på toabesöken. En bedrift att åla sig ur och få på dem igen.
Att varje kilometer var längre efter Eldris. Jag är helt säker.
Att utförslöperskan ville gå nerför i slutet. Utför är min styrka, men benen orkade inte hålla emot och skorna tryckte rejält på stortårna.
Att jag aldrig hade tanken att bryta. När det stod 51 kvar - "så långt har jag sprungit innan, det klarar jag!" Sen får man tänka på något annat, eller välja att se de första 39 som uppvärmning?!
Att jag spurtade på upploppet - vi pratar inte några världsrekord, men ändå. Det är förresten obligatoriskt. Plus hoppet vid mållinjen.
Att vänner tog emot vid målgång.
Att jag klarade 90 km! Dessutom på en tid som jag är väldigt glad över, även om tiden inte var målet.
Att jag inte lipade efter målgång. Jag som hade lyckotårarna hängande i ögonfransarna fick hejda mig när jag blev tillfrågad av speakern direkt efter mål om jag ställde upp på intervju. (Det kom några tårar när jag såg intervjun ett par dagar senare. Och när jag av misstag sparkade av stortånageln i mattältet.)
Pampig musik, tifo och nedräkning från tio innan startskottet för UltraVasan klockan fem på morgonen. Startbågen passerades till tonerna av Orsa spelmän och nu väntade klassisk Vasaloppsled från Sälen till Mora. 90 km till fots och regnet hade precis upphört.
Var förvarnad om att inledningen var ett par km lång uppförsbacke. Planen var att ta det lugnt, flertalet gick, men jag tyckte det kändes lättast att trippa sakta upp för den breda grusbacken. Snart fick jag sällskap av Kristina och tiden gick fort fram mot första Vasaloppskontrollen. Fin skog, men rätt trist grusväg tills vi närmade oss en sjö och lite öppnare terräng där vi kunde se alla löpare som på ett pärlband i morgondimman.
När vi närmade oss Smågan (ca 9 km) stod upptända marschaller längs vägen och vi omgavs av en lätt dimma. Det var inte utan rysningar när jag såg den klassiska Vasaloppskontrollen och hälsades "Välkomna till Smågan" av en leende funktionär.
Efter Smågan och ett kortare parti på grus började vindlande smala skogsstigar omgivna av mosstäckt mark och glest mellan tallarna. Så vackert och olikt skogen i södra Sverige. Stenar, rötter och emellanåt träspänger, ett underlag som gör trailälskaren lycklig. Löparna hamnade på ett led och farten var behagligt lätt. Ganska bekvämt att bara följa den som var framför i tåget och koncentrera sig på var man satte fötterna.
Och om man släppte fokus spelade det ingen roll att farten var låg... En liten rot räckte för att jag skulle landa på alla fyra. Blev mest förvånad och tacksam för alla som omtänksamt frågade om jag var ok.
Efter två timmar började regnet. Sen ökade det. Och ökade. Hittade lite chips och en kanelgiffel i Mångsbodarna. Tyckte min kö gick för långsam över spångarna och tog mig förbi. Kristina kom inte förbi direkt, så jag tappade mitt trevliga sällskap en stund. Några kilometer i mjukt underlag som kändes ungefär som att springa på en gymnastikmatta. Vid Risberg bjöds också på kanelgiffel, men det var ett snabbt stopp.
Kom igång bra, men direkt efter första vätskekontrollen började magen knipa lite och jag kände mig allmänt seg. Kom på att jag behövde verkligen fylla på med energi. Ville ha vatten för att svälja gelen och det var ca 3 km till nästa vattenstopp. Fick gå en del och blev passerad av ett koppel av löpare. Efter gel och vatten kom jag försiktigt igång igen. Hade hamnat ganska själv och passerade ett tiotal uppsatta Asics-vepor vid maratondistansen ganska anonymt. Där var en ensam funktionär som hejade, musik i högtalare och hällande regn. Antiklimax. Halva distansen 45 km firades inte utöver kilometermarkeringen, men nu var det vittring på Evertsberg.
Himlen var vidöppen när jag kom till Evertsberg. Under tak av presenning på fanns lite att tugga på i en lång rad. Jag letade upp CocaColan som jag längtat efter, hämtade min dropbag och klämde mig ner på en långbänk under presenning. Stoppet i Evertsberg blev nog uppåt en halvtimme. Kände mig lite apatisk, "vad gör jag nu"? Folk bytte skor och kläder här och var och jag började rota i min välfyllda väska (vet man inte vad man ska lägga i så tar man typ allt). Colan tog slut fort och jag fick ta mig tillbaka och fylla på. Hittade min lilla popcornpåse i dropbagen som en glad överraskning (hurra för guldfiskminne!). Tänkte att jag får ju i alla fall ta mig till Oxberg där min roomie för helgen, Emilie, startar. Men asfaltsskorna, som jag tog med som ombyte för sista mer lättsprungna halvan, brydde jag mig aldrig om att byta till. Tänkte att jag blir blöt lika fort i alla vattenpölar och trailskorna släpper ut vattnet, det gör inte asfaltsskorna. Regnjackan var våt även på insidan. Kände att jag började bli kall och bestämde mig för att byta upptill även om jag skulle bli blöt fort igen. Känslan att ta på en torr merinotischa och en torr vindjacka var rätt skön. Lämnade in dropbagen och började irra efter toalett. I kön får jag syn på bästa Lena som väntade på Micke och det var kärt att få se ett bekant ansikte när man var lite tagen.
Efter Evertsberg var det lätt utför på asfalt ett par km. Kände mig pigg efter stoppet. Hann fundera om jag borde tagit asfaltsskor innan grusvägarna med djupa vattenhålor tog vid. Då var trailskorna väldigt lyckade. Avståndet till Oxberg var runt 15km, tror där fanns tre vätskestationer däremellan. Första halvan lätt utför och jag var pigg och hängde på omspringande löpare i lite högre fart tills jag insåg att det var stafettlöpare. Min snabbaste kilometer för dagen var nr 52. Den innebar även distanspers.
På en platt, bred grusväg sa det "plask". En liten liten sten gjorde att jag flög raklång och landade på höger sida i en vatten/geggpöl. Någon erbjöd genast en hand och hjälpte mig upp, det värmer. Sidan var täckt i gegga som hade regnat bort innan dagen var slut. Stänken i ansiktet satt stabilt kvar under kepsen. I övrigt kom jag undan med blåmärke på armbåge och höft och skrapsår på knät. Brukar ändå hålla mig på benen vanligtvis, så jag tog det lite lugnt innan jag lunkade igång. Minns ett riktigt trevligt trailparti och riktigt tunga uppförsknyckar, delvis på blött och halt gräs, som var riktigt jobbiga. Hamnade bredvid en kille som var lika trött, men lite snack distraherade och det gick framåt mot Höksberg.
Efter lite snacks upptäckte jag att det var ledigt på massagebänken. Jag hoppade in och blev lite klappad på baksida lår. Riktigt skönt! Skämdes över massagebänken var täckt av lera och bad så mycket om ursäkt. Givetvis blev jag upplyst om att den var tvättad några gånger förut under dagen, men det gjorde mig ändå lätt brydd. Hade ingen riktig ursäkt längre, utan lagom osugen gav jag mig iväg. Vid det lager blir det en hel del förhandlande med sig själv. Här blev i alla fall slutsatsen att nu ska jag i mål! Annars måste jag göra om 70 km för att komma lika nära mål. Dessutom räknade jag ut, något förvirrat, att jag skulle kunna GÅ sista biten och ändå ta mig i mål innan stängning.
Men inte ville jag gå! Även om det gick extremt långsamt att jogga, kom jag betydligt snabbare närmre mål än om jag gick. Många andra trötta nu, vi peppade varandra. Tyvärr började magen protestera häftigt. Blev tvungen att gå och vid två tillfällen sätta mig ner en stund och lugna magen. Goda nyheterna att solen började skina. In mot sista Vasaloppskontrollen i Eldris var en hel del löpare som tog sig förbi, både från ultran och stafetten. Men lite flyt när jag fick sista muggen Cola. Ett toabesök senare var jag nästan som ny.
Sista biten var mestadels lättsprungen grusväg. Men nu var benen som stockar. Skorna klämde över tårna i nerförsbackar och jag svär att varje kilometer var längre än den förra. Hade inget trevligt sällskap att prata med heller. Men ca två kilometer från mål kom jag till Moraparken. Den kändes lång att korsa fram till 1 km-skylten, men sista kilometern hade vi kollat in dagen innan. Jag lufsade i det blöta, tunga gräset bort till Auklandbron och efterföljande lilla uppförsknyck. Blev omsprungen av nån stafettlöpare om nån tant eller gubbe sa hurtigt "kom igen nu då" till mig. Givetvis log jag tillbaka och tänkte "håll käften".
När jag svängde runt klockstapel in på målrakan kände jag lite lyckotårar på ingång. Då hör jag bästa systrarna Huss ropa "Heja Johanna" bland publiken som kantar gatan. Superglad bjuder jag på ett rejält glädjeskutt och inser att jag just då är själv på upploppet när alla runtomkring applåderar mitt skutt. Får energin att "spurta" (springa) i mål sista hundra metrarna. Där blir jag mött av bästa Emilie som har sprungit 45:an på kanontid.
Innan jag har börjat lipa, tårarna hänger i ögonvrån, blir jag tillfrågad om jag kan svara på några frågor av speakern. Vid klockslag ca 16:55 blir jag intervjuad av Vasaloppssädningen från mål. Jag kommer knappt ihåg något, men det var jätteroligt att ha detta ögonblicket kvar när jag kikade ett par dagar efter.
Vitsipporna är här! När vi skulle hälsa på kompisar i närheten av Sövdesjön såg jag till att bli avsläppt i Dörred och följde Skåneleden dit. En och en halv mil Skåneled och på hela tiden såg jag varken vandrare eller andra löpare.
Det är ju i alla fall tanken att skriva race report efter spännande lopp som Transgrancanaria och Polmaraton Warszawa, men det har bara inte blivit av. Så kanske sen.
Efter ultran i Madrid skulle jag ta det lite lugnt. Men det gick förstås inte att motstå en och annan strandjogg i Thailand. Ljuvligt! Kort och lugnt passar utmärkt i värmen. Men väl hemkommen passerade nån dryg vecka som jag inte hade möjlighet att ta mig ut. Sen kom en vidrig förkylning som eskalerade vid jul. På nyårsafton hängde jag äntligen med på Löparglädjes pass. Hade inte förväntar mig intervaller, men ALL ork var försvunnen. Typ sex veckors vila och en låång uppförsbacke att övervinna.
Mörkertrail på Kullaberg. Inte omöjligt att årets första löppass är årets bästa!
2 januari var årets första löppass. Mörkerlöpning med Runners Club på Kullaberg. Vindstilla, ett par minus och stjärnklart. Magi! Framför allt känslan i kroppen, att jag kunde springa på. Uppför tog jag väldigt lugnt, men nerför var så lätt så lätt. Årets första löppass, årets bästa?!
Hammertrail Winter på Bornholm.
Långpassen är inte alltid så roliga, särskilt inte att genomföra själv. Eftersom jag i höstas anmälde mig till 30 km traillopp, Transgrancanaria, i slutet av februari behövdes det en plan. Årets första "långpass" blev halvmaran Hammertrail på Bornholm. Varför inte? Himla trevligt engagemang förra året och utflykt är väl alltid kul?
Ingen snö och is i år. Vindstilla, menlerigt och tjock dimma och sikt bara några meter fram. Vad gör väl det när danskarna åter bjuder på fina stigar och tuffa stigningar? Fantastiskt trail, minimalt med asfalt. Underbart avkopplande att springa i sin lilla bubbla omgiven av dimman, mjuk som bomull. Helt enligt plan tog jag det lugnt i början. Väldigt lugnt. Traskande halvvägs i ett lätt uppförslut undrade jag vad jag höll på med. Dags att sätta fart! Segade mig uppför den branta stigningen till Hammerfyren och upp- och nerför sluttningarna började jag passera andra löpare. Med två km kvar var jag rejält trött, men då hade jag passerat många under andra halvan. Lyckligtvis var det lätt nerför sista biten, motsatt håll från starten, och jag fick snackesällskap. Några hundra meter innan mål passerade en tjej och då tände jag till. Hade tagit det så lugnt och tänkte att jag borde klara en långspurt. Sprinter är jag ju inte, men en rejäl tempoökning kunde jag bjuda på. Tjejen hade inte krafter att svara och det är verkligen en skön känsla att avsluta starkt.
GAX Training 4 feb.
GAX training, fika och springa! Vad finns det att ogilla?
Startade med 13km från centrala Helsingborg till Linnéaträdgården. Gott alla-ska-med/snacke-tempo. Underbart när alla vill prata löpning! Inget roligt väder med regn. Men efter kaffe och macka kom värmen tillbaka i kroppen.
Andra varvet gick ut till Väla skog och via Allerum och Laröd tillbaka till Linnéaträdgården, ca 21 km. Dags för soppa. Sista rundan fick ut mot Domsten. Jag hade inte tänkt vara med på denna alls, men kom igång trots allt. Vid Laröd fick jag akut "hemlängtan" och dagen slutade på 38,5 km.
Nerför Serpentinen.
I strålande sol och någon minusgrad genomfördes Serpentinvarvet. Uppför 160 trappsteg och sedan en asfaltsbacke ner. Kroppen kändes seg. Jag lyckades hålla i (någon sorts) löpning uppför trappan fyra varv. Sen kände jag mig nöjd.
Veckan efter kom kalldusch med brakförkylning. Så nu är det 8 dagar till Transgrancanaria och springa de närmsta dagarna finns inte på kartan. Nu gäller:
1: Bli frisk
2: Vila mig till formtopp
3: Njuta av omgivningarna på loppet
Eftersom det är en hel del höjdmeter upp, men mer än det dubbla nerför hade jag sett fram emot snabb utförslöpning. Med uppladdningen blir det tufft att orka. Men tar loppet längre tid får jag ju mer för startavgiften...?!
