OCC-finisher i Chamonix

Firad som en superstjärna av publiken i Chamonix.

Jag har följt det där spektaklet i Chamonix, UTMB, på håll. Under en vecka i slutet av augusti arrangeras den mest hajpade trailfesten med flera ultralopp. Banorna går över alpina berg som är spetsiga, höga, brutala och förstås - fantastiskt vackra. 

Det behövs lite tur för att få delta, eftersom startplatserna till de populära UTMB-loppen lottas ut. För att få delta i lotteriet måste man ha tillräckligt många ITRA-poäng. Dessa erhålls efter man genomfört ett lopp som är kvalificerande. Efter UltraVasan i fjol hade jag tillräckligt många poäng och skickade in en anmälan till OCC-lotteriet. Jag förväntade mig inte att få en startplats och blev överumplad i januari när jag fick reda på att jag fick delta. Helt plötsligt blev det verkligt - och läskigt.

OCC är ”knatteloppet” under UTMB-veckan. ”The little swiss cousin” kallar arrangörerna det. Endast 57km och 3500 höjdmeter, från Orsieres i Schweiz till målet i Chamonix, Frankrike. Sträckan skrämde mig inte, den visste jag att jag klarar. Men alla höjdmetrarna...? 

Veckan innan loppet var självförtroendet riktigt lågt. Visst hade jag börjat året med fokus backar, men det var ett tag sen. Inte blev det bättre under sommaren som brukar vara den tid på året jag tränar mest. Tvärtom! Lusten fanns inte där och den oväntat varma sommaren var inte främjande för min löpning. Fick förhandla med mig själv för att genomföra 5km-rundor följda av dopp i havet som belöning. 

Jag satte upp lite olika mål inför loppet. Bronsmålet var att helt enkelt att ta in de fantastiska vyerna och ha skoj. Inget prestationsrelatetat alls, utan bara att njuta av upplevelsen. Om jag skulle hålla mig hel skulle detta åtminstone räcka till första tids-cuten i Trient efter 26km och 1672hm. Silvermålet var att ta sig till Frankrike. Det vore häftigt att ha tagit sig från ett land till ett annat. I Vallorcine, Frankrike, ligger cut nr 2 efter 36km och ytterligare drygt 800 riktigt branta höjdmeter avklarade. 

Guldmålet var givet, att genomföra hela OCC. Att få komma in i Chamonix och passera målportalen. Och tid? Jag har fått frågan och funderade själv eftersom jag inte gjort något jämförbart. Är 90km relativt flack UltraVasa ungefär samma i tid? Och även om tiden är mindre viktigt mål för mig, skulle det vara nice att vara i mål före kl åtta när det blir mörkt. Pannlampa nerför till Chamonix på trötta ben kändes inte särskilt lockande.

Det finns massor att berätta runt omkring loppet och Chamonix. Som nummerlappsuthämtningen genom 5 olika stationer; passkoll, uppackning av obligatorisk utrustning i såna plastlådor som finns på säkerhetskontrollen på flygplatser, kontroll av utrustning, upphämtning av startnr, armband och slutligen T-shirt och påse för dropbag. Eller att hela Chamonix vimlar av löpare från när och fjärran (alla ser givetvis vansinnigt snabba och proffsiga ut). Butikerna samt Salon du Trail (”utomhusmässa”) säljer trailprylar av alla slag. Här finns även utställare från en massa coola traillopp från hela världen. Eftersom man har armbanden syns det att man ska eller har sprungit och då finns det alltid något att prata om. Bara på mitt boende, i 8-bäddsrum, snackades det löpning med fransoser, en polack, en fransman, en serb, en amerikan, en tysk och ytterligare en svensk som var i Chamonix med anledning av de olika loppen.

05:15 lämnade min buss Chamonix i mörkret för transport till starten i Orsieres. Till dess hade det ljusnat och av väderappens regn märktes inget. Här var gott om tid för kaffe, toabesöket och lämna dropbag. Själva starten gick från ett litet torg inringat av smala gator och gamla stenhus med färgstarka blomsterlådor. Det hölls ett kort men högtidligt tal samt racebriefing, vad jag kunde höra - helt och hållet på franska och därför (för mig) helt obegripligt. Nåja, startskottet fattade jag och vi rörde oss framåt startlinjen efter att elitledet stuckit iväg. Allez allez!

Orsieres - Champex Lac 10km, +743/-218hm

Ut från Orsieres var tätt med löpare, men ganska brett. Vägen kantades av publik inklusive glada skolbarn som ville high fivea. En filmande helikopter hovrade strax intill löparmassan. Hade knappt hunnit ur byn innan jag insåg att mina stavar hängde kasst och spetsarna tryckte in mot ländryggen. Lät dem vara och blev lite förundrad över alla som plockade upp sina stavar redan när det började gå uppför strax efter byn. Det var stavar precis överallt !! som fyllde den rymliga grusvägen. Tempot var lågt och jag kände mig helt avstressad över detta med tanke på vad som väntade. Vi passerade några riktigt söta byar med få hus och dignande blomlådor. I samtliga fanns entusiastisk publik och ringande kobjällror. Strax efter halvvägs blev det betydligt brantare med en smalare stig som ringlade sig uppför. Nu var det plats för en och ibland två i bredd. Det gick att trampa framåt hela tiden även om farten var lugn. Det passar mig väl uppför.

Champex Lac - La Giete 10km, +837/-427hm

Hoppade över vätskepåfyllning i depån eftersom jag hade mycket kvar. Man kunde se stenarna på bottnen genom det fantastiskt klara vattnet i sjön där vi följde strandkanten en bit genom byn. Sträckan var en hel del  grusväg eller liknande och inte särskilt teknisk. Halvvägs började stigningen och den sög rejält i benen. Själva toppen och kontrollen La Giete låg i en byggnad, inte så stor som en lada eller så liten som en hydda, men som används för djur. Oklart vilka eftersom ingen var hemma den här dagen. Takhöjden fungerade i alla fall bra för små tjejer. 

La Giete - Trient 5km, +47/-849hm

Sa jag att jag gillar utförslöpning? Jag är inte speciellt snabb, men när det går utför så slappnar jag av och låter benen gå. Här var dessutom riktigt skoj och lite tekniska stigar med stenar och rötter. Fick sällskap med en italienare som hade samma preferenser. Vi kunde ta oss förbi många och i efterhand kunde jag se att jag plockat 85 placeringar här. Hann halka och dra i handen i marken och skrapade upp ett finger, men det upptäckte jag först en stund senare. Trient låg i en grön dalgång och solen hade kommit fram och värmde på bra. I byn var gott om supportrar och familjemedlemmar som var (i vägen) överallt. Jag tog god tid på mig vid vattenkranarna. Sköljde bort blodet från fingret och drack flera koppar vatten. I tältet åt jag ost, rökt korv, salta kex och någon chokladkaka som jag tog i handen och smaskade på medan jag började gå. Många hade satt sig ner i tältet, men jag ville bara fortsätta. Mot Frankrike och silvermålet!

Trient - Les Tseppes 5km, +828/-85hm

Ut ur byn i dalgången följde man en grusväg längs en fors. Alla tog det lugnt, väl medvetna om den brantaste backen som låg och väntade. Kanske en kilometer, sen bar det rätt upp! Eller sick-sack upp mellan träden, eftersom rakt upp hade varit klättring. Grymt tacksam för mina stavar som jag hängde i, mer eller mindre. Tog korta pauser och blev passerad av flera. Sen gick jag förbi igen. Och så blev jag passerad. Och så vidare.  När det öppnade upp sig med några ängar vände jag mig om och knäppte en bild på den underbara vyn. Sen fick jag reda på att det var två hundra meter kvar till toppen. Höjdmeter vill säga.

Les Tseppes - Vallorcine 6km, +10/-780hm

Häpp! Dags för belöningen; utförslöpning! Kom över en bergskam och fick helt nya bergsvyer. Stigen gick en bit på skrå ovanför träden innan den vände neråt. Även här bjöds på lite fina tekniska stigar innan Vallorcine. Kom in i ett skönt flow i nerförslöpan och lät benen gå. Sen, nere, började jag bli trött. För dålig på att få i mig energi antagligen. Satte mig ner en stund i depån och tog en ”fika”. Fyllde på med vatten, cola, en slurp kaffe, ost, salta kex och Snickers. Blandade en ny omgång Tailwind i ena vattenflaskan och skickade ett SMS hem. Träffade på några finländare som jag snackat med vid starten. En schweiziska som jag pratat med i en tung uppförsbacke. Stämningen bland löpare lyfter verkligen humör och ork. Lite pepp och ”vi ses i mål”.

Vallorcine - Argentiere 8km, +254/-292hm

Dags för den lätta etappen. Den som inte borde vara några problem att springa. Eller hur? Benen var sega och den svagaste sluttningen kändes som ett berg. Soligt och skönt och omgiven av höga berg. Jag kommer ihåg att vi passerade en liten liten by genom en smal gränd med otroliga mängder blomlådor, krukor och rabatter. Jag fick rygg på en fransyska, hon hade en flagga fäst vid västen, och bet mig fast när några bakomvarande släppte. En liten gåpaus och Fred (som fransyskan hette) väntade in mig. Sen började vi snacka och vi slog följe ner till Argentiere. Den biten pratade vi bort och det gick snabbt in till depån. Cola, bubbelvatten, vatten, ost och salta kex. Jag visste att tuff stigning väntade och ville sitta ner, så Fred fortsatte.

Argentiere - La Flegere 5km, +602/-0hm

Jag var ensam ut från Argentiere, för första gången på hela dagen under ett tag. Följde en skogsstig uppför med stora rötter och stenar. Fick lyfta ben och stavar högt och stavarna fastnade i rötterna och gled av stenarna. Efter hand blev det brantare och stigen gick mer och mer sick-sack. Smågrupper med löpare dök upp och passerade. Försökte hänga i svansen så länge jag kunde, sen kort paus och hoppa på nästa svans. Sista delen upp till liften på La Flegere gick på en grusväg i en skidbacke ovanför träden. Jag kunde se lifthuset på håll, men det tog sin tid dit. Först ett krön, sen en krök och ännu en knyck. Kämpade med att inte pausa för mycket utan hålla mig i rörelse, om än mycket mycket långsamt. Solen var borta och det var riktigt svalt. Skönt att komma in i tältet, en mugg bubbelvatten, en mugg cola och slå sig ner på bänken. Satte mig och kände mig helt tom och lite frusen. Rullade upp sleevesen. Insåg att nu är det ”bara” nerför och fick en tår i ögonvrån. Många trötta. Peppade varandra. Dags att sätta fart. 

La Flegere - Chamonix 7km, +94/-918hm

Brant ner direkt på löst grus. Fanns inte mycket kraft i benen att hålla emot. Sen mindre brant på bred grusväg, eller skidbacke beroende på säsong. Ville gå, men det var ju sjukt jobbigt att bromsa. Bättre att jogga. Tufft också förstås, men snabbare mot mål. Jag kände igen mig, här hade jag sprungit för drygt ett år sen med kompisar. Den fina skogsstigen. Det gick inte lika fort idag. Förbi mysiga La Flora. Det var stängt, men här satt två svenskar och hejade. Grusväg nerför, benen rullade. Ända ner till asfalten där man fick klättra över en bro över vägen. Sen följde man floden in i Chamonix. Det var inte fullt längs med staketen, men ändå gott om folk som hejade på. En bro över vägen vid Place du Mont Blanc och strax var jag inne på huvudgatan. Gott om publik och sen en sväng tillbaka mot floden. Innan jag vände upp mot mål stod Christel och vinkade och hejade. Sen de sista hundra metrarna mot mål. Vinnarna har gått i mål för flera timmar sedan. Men på båda sidor står fullt med folk som hejar och slår på staketen så det dånar. Det är magiskt! Samtidigt ropar speakern ”Johanna from Sweeeden”. Och för en stund känner jag mig som en riktig stjärna. Jag passerar mållinjen och har fått ”mitt” guld. 

North Coast Ultra - DNF

Förväntansfull vid start.

Tog båten till Helsingdanmark fredagen den 13e tillsammans med Lotta. På lördagen väntade North Coast Ultra och 50k+. Fantastiskt vackra omgivningar och perfekt väder när vi tog en promenad och hämtade nummerlapparna. Sen fortsatte uppladdningen med supersmarrig mat och ett glas bubbel. 

Spanade in morgondagens runda. 

Följa rosa flaggor.

Uppladdningen under veckan hade lämnat en del att önska. Dels hade jag haft rejäl träningsvärk från förra lördagens bergslopp i Spanien fram till onsdagen, fast visserligen hade jag oavsett behövt vila efter. Dels hade jag från söndagen haft rethosta som eskalerade under veckan. Skaffade några tabletter och först på fredagen kändes det bättre. Men hur mycket ”skit” hade jag i kroppen? Är det skadligt att springa 5 mil?

Vädret, småsoligt och lite vind, var allt man kunde önska. Kroppen kändes bra från start. 

Strax efter start. Upp och ner för kullarna. Jag är sista löparen på bilden. Efter en utförslöpa har jag kommit ikapp framförvarande led av löpare.

Första milen innehöll mycket löpning på stranden. I lös sand. Märktes knappt att det gick framåt. Otroligt tufft!

Efter ca en mil var vi framme vid stranden i Tisvildeleje vid målet. Fortfarande fräsch och nu vek vi in på underbara skogsstigar. Njöt av att tassa fram på mjuk barrstig. 

Började kännas oroväckande tungt redan innan 20 km. Peppade mig själv att det snart var depå. Där skulle jag äta några Hindbaersnitter som Lotta sagt var gudomliga. Kömpade på och upptäckte att depån var vid 24, inte 23km. Dessutom bestod den av två tunnor vatten. Mycket snopet!

Fyllde vattenflaskorna, men benen kom inte igång igen. Gick en kilometer och blev omsprungen av löpare från de kortare distanserna. Vända eller forstsätta? Bestämde mig för att fortsätta framåt. Nästa depå vid 31km. Gick och joggade om vartannat. Vid depån bestämde jag mig för att bryta. Då hade jag varit ute drygt 4 timmar. Benen var som telefonstolpar.

Hade jag kunnat fortsätta? Kändes riktigt tungt att se löpare efter löpare gå i mål när jag väntade vid målet. Men riktigt glad att kunna ta emot Lotta i mål efter ett starkt lopp förstås! Till skillnad från efter bergsloppet hade jag ingen som helst träningsvärk dagarna efter. Sitter allt i huvudet? 

Hur som helst, skönt med pigga ben följande vecka. Hade inte alls varit kul att slita ut sig och paja löpningen under härlig vårtid. Men det kanske kräver en revansch nästa år?

Finaste berget

Djupadal

Kullaberg är verkligen en fantastisk plats om man är traillöpare. Även annars! Igår började dagen i löparskorna i sällskap av Emilie och Jill som jag inte träffat på ”evigheter”. Blåsigt på vissa platser, men det märks knappt av inne i skogen. Strålande sol men lagom vår-svalt, utslagna vitsippor och en massa gott snack. Såna trailrundor är svårslagna!

Mötte upp familjen och det blev en heldag på Kullaberg med fyrbesök och lunch där bland annat. Grillad surdegsmacka med hemmagjord pesto... mums!

Ska försöka skriva ihop något om förra helgens North Coast Ultra. Men förra inlägget, om Yeste, har jag fått skriva om halva en gång och när jag var klar hade allt försvunnit... Bättre lycka idag? Och tanken är att skriva klart om Yeste, det var fantastiskt!

Tillbaka i spanska berg

Finisher Desafio Lurbel Mountain Festival 7 april.

Mars var som helhet en svag löparmånad. Förkylningar och influensa satte stopp och med sambon på resande fot har jag svårt att komma ut eftersom jag måste skaffa barnvakt. Men periodisering ska ju vara bra har jag hört?! Lyckades ändå hålla igång, lite kortare pass och genom att springa hem från jobbet.

Transgrancanaria

Mitt absolut bästa lopp - den känslan!

Så fantastiskt glad efter målgång!

Lördagen startade soligt. Jag åt frukost medan familjen sov. Sen jagade jag upp dem för att få skjuts till grannbyn Tunte där starten gick kl 8.

Litet fotostopp strax innan Tunte. Fantastisk morgon.

Träffade ett par svenskar från facebookgruppen, Gunnel och Johan, och vi önskade lycka till inför start. Jag vet inte vad det är för sång, men det spelad nåt bombastiskt inför start med körsång. Spanjorerna sjunger med och det är mycket stämningsfullt. Nedräkning till start från 10, givetvis på spanska. Uppför och ut ur byn San Bartolomé de Tirajana, där starten går vid torget, finns det lite folk som hejar. Men efter någon km är man ute ur byn, det blir lite flackare, men ingen publik.

Stigningen ovanför Tunte.

Det är i stort sett bara uppför första 5-6 km. Min taktik är att det ska inte kännas för ansträngande i början. Mestadels var det inte alltför brant initialt och jag hade krafter att hålla i joggen och plockade placeringar när vi närmade oss det brantaste partiet (bilden ovan). Vid branten är det sicksack-stig med lösa småstenar och ganska smalt. Nån stans tar det mer energi att springa om än att följa ledet, så jag följde kön och klev på och klev förbi vid tillfälle. 

När backen är besegrad kommer man över krönet och ser ut över en annan dal. Här går det nerför till vätskekontrollen i Augueres. Till att börja med är det lätt utför på en grusväg. Skönt att bara rulla på! Sen smalnar det av till stig och till att börja med är det inga andra val än att följa ledet. Inte mycket lutning, men smal stig och bitvis hala stenar. Efter hand kör vi ”utförslöpare” om i samband med att utförslöpningen blir lite brantare, mer teknisk och hala stenar. Passar på att skutta om i någon tvär sväng där det ofta går att gena. Med vetskap om att det är en bra bit kvar, sparar jag på sista växeln. Nån km innan Augueres är det cementväg brant ner. Jag tycker det är tyngre att hålla emot med benen än att bara rulla, så den biten går fort. Sen planar det ut en liten bit på asfalt och en tapper men entusiastisk publik hejar på inför depån. 

Hade känning att det var skavsår på gång och frågade mig fram till sjukvårdare i jakt på Compeed. Tre !! sysslolösa sjukvårdare ville punktera min - än så länge - pyttelilla blåsa. Försökte förklara att jag bara ville ha plåster. Efter en jodtvätt och ett jätteplåster (tveksam funktion för skoskav) som placerades helt fel, tackade jag och drog på skon. Under tiden skrevs protokoll som jag fick med en kopia av. Omständigt?! Lärdom från förra året var att fylla vattenflaskorna. Nästa dalgång omges av berg och värmen är tuff när solen steker. 

Ut från Augueres och nästa långa stigning på ca 3 km skall besegras. Eftersom jag den delen var fruktansvärt tuff året innan, var jag fokuserad när backen startade. Jag var även glad att den delen låg helt i bergets skugga. Stigningen är lätt underlag i form av en grusväg som går uppför i serpentiner. I början kändes det ganska lätt att jogga sakta uppför. Tog mig om flera som gick. När det blev brantare började jag gå. Var väl någon som kom förbi, men inga drösar som i fjol. Hade dessutom kraften att jogga på lite flackare partier och plockade placeringar. Inte långt från krönet passerade några killar i mer stabilt tempo. Det var ledarna på maratonsträckan som vi fick heja fram. 

Utförslöpning i sol på andra sidan krönet. Inte speciellt långt men ganska tekniskt med stenar och förrädisk lera efter allt regn dagen innan. Skoj med andra ord och jag tog mig förbi flera som tvekade i leran. Lera har man ju tränat på under den skånska vintersäsongen. Man landar i en flodfåra i bottnen av en dalgång. Denna följer man till utkanten av Meloneras. Underlaget är stenar ca 20 cm i diameter och däremellan sandstig. Inget lättsamt underlag, men sanden var fast med hjälp av regnet vilket var tacksamt. Inga höga hastigheter utan bara tugga på och ta sig framåt. Trots solen var värmen inte alls besvärande, även om något enstaka moln var välkommet. Hade rygg på en tjej ett tag som jag peppade när hon började gå. En stund senare kom hon ikapp mig och vi visualiserade kall Cola vid mål.

Där dalgången slutade stod lite publik och hejade på. Sen följer någon kilometer riktigt tråkig grusväg fram till man springer under motorvägen. Sen kommer några hundra meter stig som leder till den cementerade flodfåran. Den är vattenfri! Man springer i fåran fram till sista depån. Dit får man ta sig uppför ett tiotal trappsteg och benen känns plötsligt som gelé. Vid Parc Sur fanns även efterlängtad Cola. Blev lätt panik när jag inte fick upp flaskan för påfyllning först. Sen bär det ner i flodbädden igen en bit. Med knappt 3km kvar är det mestadels cykelvägar och lättsprunget.

Kropp och knopp kändes bra, men utan förvarning krampade musklerna till i högervaden. Det gjorde inte ont, mest obehagligt. Men det gjorde att jag tog det lite lugnare. Krampen upprepade sig och jag gick lite och joggade försiktigt igång. Det gjorde fortfarande inte ont, men så här fick jag hålla på fram till mål.

Precis innan sista 50m stod min egna hejarklack.

Strax innan mål stod sambon och hejade. Jag tänkte att nu är det spurt som gäller, men icke! Musklerna drog ihop sig rejält, så det var ingen målspurt att skryta med. Men med kravallstaket, publik på båda sidorna, musik och oavbrutet referat på spanska är det verkligen en festlig inramning till målgången.

Tiden var 25 min bättre än förra året, vilket förstås var kanon. Men det allra bästa var den känslan jag hade loppet igenom, the time of my life. Visst var det jobbigt - men lagom jobbigt, fantastiska omgivningar och bara så roligt!

PB firas med bubbel (har jag hört). Efter loppet blev det lunch och strandhäng.

Längdskidor eller snölöpning?

I helgen var jag i Småland och där fanns det snö. Alltså packade vi in våra väldigt basic, vallningsfria längdskidor i bilen. Oklart vilket år de användes senast?! Efter några timmars bilresa kändes det minst sagt lockande att ge sig ut.

Man blir bra på det man tränar på sägs det. Det tog inte lång stund innan jag kunde skriva under på det. Fick inte alls till någon teknik. Vi hade gett oss ut på en fin 5 km runda i skogen. När sambon ville köra ett varv till var jag supernöjd att kunna byta till löparskorna för mitt andra varv. Så himla glad att jag knappt tänkte på hur osköna mina dubbade Icebugs är. Greppet är å andra sidan oklanderligt.

Söndagen tog jag inga chansningar med skidor. I Skåne ser man sällan snö, så det är bara att passa på och njuta när tillfälle ges att lufsa i snö. Inte minst att det är så ljust och härligt av allt det vita! 

Efter helgens lugna pass i snö var det dags för fart på måndagens intervaller med Runners Club. Känslan innan start var väldigt seg, men jag höll i bra när jag stämde av tiderna efteråt. Märkte även att några fick släppa mig efter några varv. Passet var på Borggården, en rektangel på drygt 450m. Vi skulle springa ett varv, jogga en sida (dvs 90-120m), springa ett varv... osv i drygt 20 minuter. Tufft! Samtidigt är det en go känsla, känner mig stark, efter jag har genomfört ett sånt hårt pass. 

Klämde in en transportlöpning hem från jobbet igår. Vad gäller löpningen var det inget revolutionerande, men 1 - det var fortfarande ljust ute och 2 - fick njuta av små snöflingor som kittlades i ansiktet. Vem blir inte glad av sånt?

P.s. Alla hjärtans dag hade jag möjlighet att komma ut på dagen. I strålande sol! En dag där jag uppskattade de fantastiska omgivningarna jag springer i, för benen däremot var inte alls med den dagen. Tur att man kunde boosta med lite god choklad efteråt. 

GAX Training och Drömljus

Efter en helg på Kullaberg och löpstyrka på det, kändes det på måndagens pass med Runners Club att kropp och ben var ganska trötta. Vi skulle springa en intervallkombo; först uppför trapporna vid utegymmet i Pålsjö, kort vila, sen fullt ös bort till järnvägsbron (ca 150m), kort vila, sen fullt ös tillbaka till gymmet och därefter jogg nerför trappan till starten. Riktigt kul pass och skoj att dra på! Eftersom jag kände mig lite sliten gick jag mellan intervallerna istället för jogg och kom därför ner i puls ordentligt, i gengäld sparade jag inget under intervallerna och fick upp farten rejält. 

Inför veckan var annars planen att ta det lugnt inför lördagens GAX. Längesen jag pausade löpningen i två hela dagar. Detta följdes av ett ynkligt pass på hotellets löpband innan kursdag två. Hur är det ens möjligt att springa 48h på löpband? Kan det finnas något tråkigare?! Fast samtidigt blir jag ännu mer imponerad av löpare som genomför. För egen del blir det fortsatt löpning utomhus...

Lördag och dags för GAX Trainingpass med start vid Lunds station. Vi var 15 löpare som startade ut mot Skrylle. Tunt snötäcke som gjorde den mulna dagen ljus och fin. Helt öppna åkrar och i princip raka spåret till Skrylle. Skönt att slippa blåst. Lagom till vi kommit fram och kunde känna kaffedoften från Skryllegården fick vi reda på att vi skulle springs 3km-slingan för att få ihop 50km under dagen. Vi hade bara 14km i benen, men kaffesuget gjorde att de var tre sega kilometrar för min del.

Fika och springa, kan det bli bättre?

Kaffe och god macka på Skryllegården. Sen sprang vi milenslingan motsols. Mycket snack i lågt tempo, man tänker knappt på att man springer. Sen var det lunchdags på Skryllegården. Ut till milenslingan igen. Denna gången medsols. Kändes fortfarande lätt och bra. In för fika igen. Jag var klar med fikande och nöjde mig att sippa klart min cola som jag köpt till lunchen. 

Sista sträckan skulle vi ta oss tillbaka till Lund från Skrylle. Första 5km kändes oväntat bra, men sen slog det snabbt om till att bli ganska segt. Jag hade gärna malt på i min egna takt och ingen annans, men det blev  gång varvat med jogg. Hade svårt att komma igång. Med knappa 5km kvar gjorde jag istället en egen liten fartökning på en dryg km. Det var skönt för benen med en lite annan rörelse, även om jag blev trött av att öka farten. Väntade in gänget och vi sprang in på Lunds station i samlad trupp. När vi väl stannade var jag riktigt stel och öm i benen. 

Det gjorde faktiskt ont i benen hela kvällen, framför allt i trappan. Att resa sig ur sängen söndag morgon var inte det roligaste jag har gjort heller. Men... så fort jag hade kommit igång och röra mig kändes det bra igen. Vi gick en lång promenad och det var antagligen bra för att bli av med stelheten.

Måndag åkte ändå löparskorna på. Hade möjlighet att komma ut mitt på dagen i strålande sol, ren vardagslyx. Blev en lugn kort runda på stolpiga ben. Njöt av ljuset!

Onsdag var visserligen inte soligt, men dagsljus ska aldrig underskattas på vinterhalvåret. Eftersom jag slutade tidigare blev det transportlöpning från jobbet till dagishämtning. Ökade liiite sista km som går svagt utför och kroppen kändes bra. Skönt att känna återhämtningen fungerar efter helgens 5 mil.

Blev sugen att hänga med på RC-passet på torsdagen. Norska superintervaller (Björgenintervaller) innebär 4•4min med 3 min vila. Det är verkligen riktiga grisintervaller och jag tycker det är SÅ kul! Klarade i vanlig ordning inte av att både springa och kolla fart, men i efterhand såg jag att jag hade gjort riktigt bra med mina mått. (Snittfart på strax över 4:30 min/km)

Lördag är långpass med RC. 90 min kändes lite lagom, men jag tänkte hoppa över trösklarna, vilket jag i stort sett klarade de första tre på väg ut mot Laröd och Hittarp. Men när nästa tröskel var nerför Kruareliden kunde jag inte låta bli att kuta på! Backe ner är ju så sjukt skoj! Sen skulle vi uppför Glenns backe och sånt är ju också roligt. Då var det bara sista tröskeln kvar och fullt ös! Kände mig superstark och jag är tacksam att kroppen håller och fungerar.

Måndag kväll bjöd RC in till specialpass inne i Helsingborg. Där pågår Drömljus med ljusinstallationer på olika platser. Vi skaffade barnvakt och sambon följde med på eventet. Träningen var jogg mellan de olika platserna och styrkeövningar eller korta sprintar vid ljussättningarna. Ca 50 pers deltog, så det var ett långt löpartåg genom stan.