Firad som en superstjärna av publiken i Chamonix.
Jag har följt det där spektaklet i Chamonix, UTMB, på håll. Under en vecka i slutet av augusti arrangeras den mest hajpade trailfesten med flera ultralopp. Banorna går över alpina berg som är spetsiga, höga, brutala och förstås - fantastiskt vackra.
Det behövs lite tur för att få delta, eftersom startplatserna till de populära UTMB-loppen lottas ut. För att få delta i lotteriet måste man ha tillräckligt många ITRA-poäng. Dessa erhålls efter man genomfört ett lopp som är kvalificerande. Efter UltraVasan i fjol hade jag tillräckligt många poäng och skickade in en anmälan till OCC-lotteriet. Jag förväntade mig inte att få en startplats och blev överumplad i januari när jag fick reda på att jag fick delta. Helt plötsligt blev det verkligt - och läskigt.
OCC är ”knatteloppet” under UTMB-veckan. ”The little swiss cousin” kallar arrangörerna det. Endast 57km och 3500 höjdmeter, från Orsieres i Schweiz till målet i Chamonix, Frankrike. Sträckan skrämde mig inte, den visste jag att jag klarar. Men alla höjdmetrarna...?
Veckan innan loppet var självförtroendet riktigt lågt. Visst hade jag börjat året med fokus backar, men det var ett tag sen. Inte blev det bättre under sommaren som brukar vara den tid på året jag tränar mest. Tvärtom! Lusten fanns inte där och den oväntat varma sommaren var inte främjande för min löpning. Fick förhandla med mig själv för att genomföra 5km-rundor följda av dopp i havet som belöning.
Jag satte upp lite olika mål inför loppet. Bronsmålet var att helt enkelt att ta in de fantastiska vyerna och ha skoj. Inget prestationsrelatetat alls, utan bara att njuta av upplevelsen. Om jag skulle hålla mig hel skulle detta åtminstone räcka till första tids-cuten i Trient efter 26km och 1672hm. Silvermålet var att ta sig till Frankrike. Det vore häftigt att ha tagit sig från ett land till ett annat. I Vallorcine, Frankrike, ligger cut nr 2 efter 36km och ytterligare drygt 800 riktigt branta höjdmeter avklarade.
Guldmålet var givet, att genomföra hela OCC. Att få komma in i Chamonix och passera målportalen. Och tid? Jag har fått frågan och funderade själv eftersom jag inte gjort något jämförbart. Är 90km relativt flack UltraVasa ungefär samma i tid? Och även om tiden är mindre viktigt mål för mig, skulle det vara nice att vara i mål före kl åtta när det blir mörkt. Pannlampa nerför till Chamonix på trötta ben kändes inte särskilt lockande.
Det finns massor att berätta runt omkring loppet och Chamonix. Som nummerlappsuthämtningen genom 5 olika stationer; passkoll, uppackning av obligatorisk utrustning i såna plastlådor som finns på säkerhetskontrollen på flygplatser, kontroll av utrustning, upphämtning av startnr, armband och slutligen T-shirt och påse för dropbag. Eller att hela Chamonix vimlar av löpare från när och fjärran (alla ser givetvis vansinnigt snabba och proffsiga ut). Butikerna samt Salon du Trail (”utomhusmässa”) säljer trailprylar av alla slag. Här finns även utställare från en massa coola traillopp från hela världen. Eftersom man har armbanden syns det att man ska eller har sprungit och då finns det alltid något att prata om. Bara på mitt boende, i 8-bäddsrum, snackades det löpning med fransoser, en polack, en fransman, en serb, en amerikan, en tysk och ytterligare en svensk som var i Chamonix med anledning av de olika loppen.
05:15 lämnade min buss Chamonix i mörkret för transport till starten i Orsieres. Till dess hade det ljusnat och av väderappens regn märktes inget. Här var gott om tid för kaffe, toabesöket och lämna dropbag. Själva starten gick från ett litet torg inringat av smala gator och gamla stenhus med färgstarka blomsterlådor. Det hölls ett kort men högtidligt tal samt racebriefing, vad jag kunde höra - helt och hållet på franska och därför (för mig) helt obegripligt. Nåja, startskottet fattade jag och vi rörde oss framåt startlinjen efter att elitledet stuckit iväg. Allez allez!
Orsieres - Champex Lac 10km, +743/-218hm
Ut från Orsieres var tätt med löpare, men ganska brett. Vägen kantades av publik inklusive glada skolbarn som ville high fivea. En filmande helikopter hovrade strax intill löparmassan. Hade knappt hunnit ur byn innan jag insåg att mina stavar hängde kasst och spetsarna tryckte in mot ländryggen. Lät dem vara och blev lite förundrad över alla som plockade upp sina stavar redan när det började gå uppför strax efter byn. Det var stavar precis överallt !! som fyllde den rymliga grusvägen. Tempot var lågt och jag kände mig helt avstressad över detta med tanke på vad som väntade. Vi passerade några riktigt söta byar med få hus och dignande blomlådor. I samtliga fanns entusiastisk publik och ringande kobjällror. Strax efter halvvägs blev det betydligt brantare med en smalare stig som ringlade sig uppför. Nu var det plats för en och ibland två i bredd. Det gick att trampa framåt hela tiden även om farten var lugn. Det passar mig väl uppför.
Champex Lac - La Giete 10km, +837/-427hm
Hoppade över vätskepåfyllning i depån eftersom jag hade mycket kvar. Man kunde se stenarna på bottnen genom det fantastiskt klara vattnet i sjön där vi följde strandkanten en bit genom byn. Sträckan var en hel del grusväg eller liknande och inte särskilt teknisk. Halvvägs började stigningen och den sög rejält i benen. Själva toppen och kontrollen La Giete låg i en byggnad, inte så stor som en lada eller så liten som en hydda, men som används för djur. Oklart vilka eftersom ingen var hemma den här dagen. Takhöjden fungerade i alla fall bra för små tjejer.
La Giete - Trient 5km, +47/-849hm
Sa jag att jag gillar utförslöpning? Jag är inte speciellt snabb, men när det går utför så slappnar jag av och låter benen gå. Här var dessutom riktigt skoj och lite tekniska stigar med stenar och rötter. Fick sällskap med en italienare som hade samma preferenser. Vi kunde ta oss förbi många och i efterhand kunde jag se att jag plockat 85 placeringar här. Hann halka och dra i handen i marken och skrapade upp ett finger, men det upptäckte jag först en stund senare. Trient låg i en grön dalgång och solen hade kommit fram och värmde på bra. I byn var gott om supportrar och familjemedlemmar som var (i vägen) överallt. Jag tog god tid på mig vid vattenkranarna. Sköljde bort blodet från fingret och drack flera koppar vatten. I tältet åt jag ost, rökt korv, salta kex och någon chokladkaka som jag tog i handen och smaskade på medan jag började gå. Många hade satt sig ner i tältet, men jag ville bara fortsätta. Mot Frankrike och silvermålet!
Trient - Les Tseppes 5km, +828/-85hm
Ut ur byn i dalgången följde man en grusväg längs en fors. Alla tog det lugnt, väl medvetna om den brantaste backen som låg och väntade. Kanske en kilometer, sen bar det rätt upp! Eller sick-sack upp mellan träden, eftersom rakt upp hade varit klättring. Grymt tacksam för mina stavar som jag hängde i, mer eller mindre. Tog korta pauser och blev passerad av flera. Sen gick jag förbi igen. Och så blev jag passerad. Och så vidare. När det öppnade upp sig med några ängar vände jag mig om och knäppte en bild på den underbara vyn. Sen fick jag reda på att det var två hundra meter kvar till toppen. Höjdmeter vill säga.
Les Tseppes - Vallorcine 6km, +10/-780hm
Häpp! Dags för belöningen; utförslöpning! Kom över en bergskam och fick helt nya bergsvyer. Stigen gick en bit på skrå ovanför träden innan den vände neråt. Även här bjöds på lite fina tekniska stigar innan Vallorcine. Kom in i ett skönt flow i nerförslöpan och lät benen gå. Sen, nere, började jag bli trött. För dålig på att få i mig energi antagligen. Satte mig ner en stund i depån och tog en ”fika”. Fyllde på med vatten, cola, en slurp kaffe, ost, salta kex och Snickers. Blandade en ny omgång Tailwind i ena vattenflaskan och skickade ett SMS hem. Träffade på några finländare som jag snackat med vid starten. En schweiziska som jag pratat med i en tung uppförsbacke. Stämningen bland löpare lyfter verkligen humör och ork. Lite pepp och ”vi ses i mål”.
Vallorcine - Argentiere 8km, +254/-292hm
Dags för den lätta etappen. Den som inte borde vara några problem att springa. Eller hur? Benen var sega och den svagaste sluttningen kändes som ett berg. Soligt och skönt och omgiven av höga berg. Jag kommer ihåg att vi passerade en liten liten by genom en smal gränd med otroliga mängder blomlådor, krukor och rabatter. Jag fick rygg på en fransyska, hon hade en flagga fäst vid västen, och bet mig fast när några bakomvarande släppte. En liten gåpaus och Fred (som fransyskan hette) väntade in mig. Sen började vi snacka och vi slog följe ner till Argentiere. Den biten pratade vi bort och det gick snabbt in till depån. Cola, bubbelvatten, vatten, ost och salta kex. Jag visste att tuff stigning väntade och ville sitta ner, så Fred fortsatte.
Argentiere - La Flegere 5km, +602/-0hm
Jag var ensam ut från Argentiere, för första gången på hela dagen under ett tag. Följde en skogsstig uppför med stora rötter och stenar. Fick lyfta ben och stavar högt och stavarna fastnade i rötterna och gled av stenarna. Efter hand blev det brantare och stigen gick mer och mer sick-sack. Smågrupper med löpare dök upp och passerade. Försökte hänga i svansen så länge jag kunde, sen kort paus och hoppa på nästa svans. Sista delen upp till liften på La Flegere gick på en grusväg i en skidbacke ovanför träden. Jag kunde se lifthuset på håll, men det tog sin tid dit. Först ett krön, sen en krök och ännu en knyck. Kämpade med att inte pausa för mycket utan hålla mig i rörelse, om än mycket mycket långsamt. Solen var borta och det var riktigt svalt. Skönt att komma in i tältet, en mugg bubbelvatten, en mugg cola och slå sig ner på bänken. Satte mig och kände mig helt tom och lite frusen. Rullade upp sleevesen. Insåg att nu är det ”bara” nerför och fick en tår i ögonvrån. Många trötta. Peppade varandra. Dags att sätta fart.
La Flegere - Chamonix 7km, +94/-918hm
Brant ner direkt på löst grus. Fanns inte mycket kraft i benen att hålla emot. Sen mindre brant på bred grusväg, eller skidbacke beroende på säsong. Ville gå, men det var ju sjukt jobbigt att bromsa. Bättre att jogga. Tufft också förstås, men snabbare mot mål. Jag kände igen mig, här hade jag sprungit för drygt ett år sen med kompisar. Den fina skogsstigen. Det gick inte lika fort idag. Förbi mysiga La Flora. Det var stängt, men här satt två svenskar och hejade. Grusväg nerför, benen rullade. Ända ner till asfalten där man fick klättra över en bro över vägen. Sen följde man floden in i Chamonix. Det var inte fullt längs med staketen, men ändå gott om folk som hejade på. En bro över vägen vid Place du Mont Blanc och strax var jag inne på huvudgatan. Gott om publik och sen en sväng tillbaka mot floden. Innan jag vände upp mot mål stod Christel och vinkade och hejade. Sen de sista hundra metrarna mot mål. Vinnarna har gått i mål för flera timmar sedan. Men på båda sidor står fullt med folk som hejar och slår på staketen så det dånar. Det är magiskt! Samtidigt ropar speakern ”Johanna from Sweeeden”. Och för en stund känner jag mig som en riktig stjärna. Jag passerar mållinjen och har fått ”mitt” guld.
