Men vi tar det från början. Underbar morgon med klassisk nummerlappshypokondri. Frukost med tjejerna på rummet. Alla med bestämda idéer om vad man ska eller inte ska äta innan lopp. Klädvalet. Hur varmt är det? Vi insåg att nummerlapparna var gigantiska !! och var lite brydda hur den skulle få plats på magen. Men Frida kom snabbt på ett snyggt sätt att vika undan delen med sponsorerna (sorry, gör en smartare nummerlapp istället). Anna hade glömt vattenflaska, men kunde låna av mig. Jag var sist på med kläder och var bara tvungen att gå ut. Genast. Frida hakade på.
Strålande sol är inte fel. Dessutom träffade jag på Löparglädjegänget och hann med lite lyckönskningar. I starten var jag väldigt långt bak. Trångt! Det gick knappt i joggfart genom stugbyn. Vid Gustavsbacken uppför en brant grusväg började alla gå. Jag joggade en bit i början men övergick till att kliva och kände att vaderna kom igång. Ovanför backen var en stig över ljungen och jag var igång igen. Här var lite smalare spår och fältet drogs ut.
Efter krönet följde en tacksam utförslöpa på grusväg. Vid dryga två km stod hejarklacken från Falkenberg och förevigade loppet. Även om det var tidigt så skadar aldrig extra energi. Rullade på nerför och passerade flera. Funderade över om jag sprang för fort, men det kändes lätt, så jag bestämde mig för att det var ok. Utför brukar jag känna mig stark, så varför inte?
Plötsligt blev det tvärstopp och kö när alla skulle in på en smal spång. Lite trist att falla in i ett lååååångsamt led. När jag såg några springa bredvid spången i myren kunde jag förstås inte låta bli att prova. Skorna var redan blöta i vilket fall. Efter spångerna följde en smal stig och det gick att jogga på hyfsat fram till första energikontrollen vid Högfjällshotellet.
Vid Högis var en hel del publik. Oklart varför, eftersom de var SÄMST på att heja. Tog en skvätt vatten. Banan delade sig på 21km- och 42km-rundan. Vek upp mot Östfjället på inledningen av Södra Kungsleden. Svag lutning uppför på en asfalterad, typ cykelbana, omgiven av öppet ljunglandskap. Kanske 3km fick jag lufsa på. Men här fick jag första härliga känslan; det kändes lätt fast det gick uppför, solen sken och jag var äntligen på plats i Sälen som jag tränat för i månader! Att det skulle komma till mig i en uppförsbacke, på asfalt, var ganska otippat.
Efter krönet gick det lätt utför på grusväg med en del större stenar. Hade lite pratsällskap med en trevlig tjej. Tiden gick fort till Östfjällsstugan. Där vid en liten tjärn låg vätskekontrollen och jag fyllde på med en mun vatten.
Sen följde nån kilometer väldigt teknisk stig med stora stenar. Gick inte fort framåt, men väldigt skoj. Skoj tyckte inte killen vi mötte som haltade kraftigt i riktning tillbaka till funktionärerna. Han försäkrade dock att han inte behövde hjälp. Sen kom ett par km över böljande ljunghedar, ibland anades en stig, men bitvis helt obanat. Fick lyfta högt på benen, men det var fortfarande tidigt på loppet, så det var lätta ben.
Efter ljungen kom vi ut till en bred stig. En del vatten, grästuvor och ibland stenar. Underbar trail och strålande sol helt enkelt. Kunde inte låta bli att vråla "visst är det här fantastiskt?" Responsen? Killen ett par meter framför vände sig om, lokaliserade vrålet, och vände sig framåt och fortsatte. Surpuppa! Klart jag sprang om honom vid första bästa tillfälle.
Den trevliga tjejen från tidigare kom ikappoch vi peppade varandra. Några backar upp mot andra passeringen av Högis ca 17km och jag kände mig fortfarande fräsch i benen. Kändes bättre att trippa lugnt uppför än att börja gå. Upptäckte att gänget framför hade Falktourentröjor på och hejade på Roger med flera. Slog till på en kanelgiffel vid energistationen och satte fart bort till liften.
Liften hade jag ju absolut ingen nytta av idag, slalombacken skulle besegras till fots. Här var det kliva som gällde. Steg för steg, utan uppehåll, så långa som mina korta ben förmår. "Sätt i hela foten", Per "Mr Kullamannen" har ju berättat vad som funkar. Effektivt visade det sig.
Sen följde ett par kilometer upp till toppen av Storfjället. Inte speciellt brant, men väldigt tuvigt och och gropigt med vattenpölarna. Det började kännas lite tyngre att lyfta benen högt. Men det var för sjutton bara halvvägs och inget att lipa över. Nånstans fanns ett krön och det började gå svagt svagt utför.
Teckning av Martin Johansson.
Sen kom belöning i form av en riktig liten nerförsbacke. Riktigt stenig och rolig. Sprang förbi några killar som suckade lite "ni kommer om mig i nästa uppförsbacke" sa jag. Försökte ta rygg på en tjej med orienteringströja, men hon var alldeles sjukt snabb nerför. Det sa jag till henne också när vi var framme vid vätskestationen. Men innan dess hörde jag "Heja Johanna" när jag nästan var nere för backen ca 22km. Där, in the middle of absolutely nowhere, stod en hejarklackstrio från Falkenberg. Bergsprängaren var på högsta volym, har ingen aning om vad som spelades. Men jag tror det var nån gammal hårdrocksdänga. Mattias fotade så jag hoppade för att få en cool bild. Insåg att jag inte hade lust att vricka foten än, så jag fortsatte längs banan som gick tvärt vänster.
Stenfjällsgraven var i alla fall inte speciellt kuperad. Beskrivs som banans mest löptekniska del som följer en porlande fjällbäck. Stigen var översållad med stora stenbumlingar. Det gick otroligt långsamt att ta sig fram. Och den där bäcken korsades, rundades och bitvis kunde jag inte skilja stig från bäck. Riktigt tunga kilometrar för benen. När det började gå lite uppför dessutom, ca km 25 var det riktigt tungt. Men det planade ut, solen sken och nästa energikontroll stod på tur.
Sen följde ett par km platt eller lätt utför, fortfarande stenigt, men nu mer trevlig trail. Var ganska ensam när jag kom till en lång sträcka med spång. Kändes helt klart ovant att springa på två plankor. Men jag fick nästan två km på mig att öva. Det gick förvånansvärt snabbt att vänja sig och jag höll igång någon form av löpning i det svaga uppförslutet över mossen. Blev starkare av att se två löpare framför mig som jag kom allt närmre.
Sen följde lite trevlig stig över ljunghed, skog och rötter. Vid Hemfjällstangens stugby var det grusväg och banan vände tillbaka mot Lindvallen. I slutet av byn, ca 31km, var en energiststion med peppande bemanning. "Nu är det bara ett par km tufft, sen bär det av hemåt." Härligt!
Tekniskt, stenigt och lite uppför omgiven av låga träd och buskar. Jag kände mig stark och stärkt av tanken att det skulle bära tillbaka. De flesta började traska men jag kunde traggla på i nåt som kunde likna jogg.
Efter ett par kilometrar var jag uppe på den öppna fjällkammen. Här blåste det och kylde ordentligt. Tuvor, gegghål, spänger och stenar - allmänt ojämnt kom sträckan och klubbade mig strax efter 34 km. Segt som... Gick, hasade. Några i samma tillstånd som jag. Ibland stapplade jag förbi, sen kom de förbi. En stackare som hade rätt bra fart men fick stanna med jämna mellanrum pga kramp. Stigen gick sakta uppför och jag såg ett långt led av löpare framför i det svaga uppförslutet. Längst bort såg jag att det blev ännu brantare. Min löparklocka pep för varje kilometer, men skyltarna med kilometermarkeringarna dök upp först några hundra meter efter. I mitt slitna tillstånd trodde jag att jag missat 36an, men istället dök 37km upp på rätt plats enligt klockan. Nu var det många löpare som tog sig förbi.
Vid 38km var sista energistationen vid en liten tjärn med stenpyramider. Ingen pepp alls, men jag intalade mig att Dextrosol skulle ge mig krafter tillbaka. Och så var det lättlöpt, grusväg, så jag tog rygg på ett par tjejer som nyss hade sprungit om mig. Efter nån km gick det lätt utför och då tog jag mig förbi.
Vid ca 39,5 km var jag framme vid toppen av liften från Lindvallen. Sen bar det av utför - SÅ HIMLA HÄRLIGT! Det bästa jag vet och springa-snabbt-utför-musklerna var pigga!
Sprang om 5-6 innan jag stannade vid 40km-skylten och sjöng och filmade "Ja må du leva" till fina kompisen som fyllde 40 år på dagen. Sen var det bara att kuta på utför som är så roligt! En litet krön, men nu hade jag målvittring, så jag höll i även uppför. Sen gick backen i serpentiner mot målrakan. Ingen målgång utan spurt och jag avslutade med ett hopp över mållinjen. Mitt första maraton genomfört och underbar trail!
