Transgrancanaria

Mitt absolut bästa lopp - den känslan!

Så fantastiskt glad efter målgång!

Lördagen startade soligt. Jag åt frukost medan familjen sov. Sen jagade jag upp dem för att få skjuts till grannbyn Tunte där starten gick kl 8.

Litet fotostopp strax innan Tunte. Fantastisk morgon.

Träffade ett par svenskar från facebookgruppen, Gunnel och Johan, och vi önskade lycka till inför start. Jag vet inte vad det är för sång, men det spelad nåt bombastiskt inför start med körsång. Spanjorerna sjunger med och det är mycket stämningsfullt. Nedräkning till start från 10, givetvis på spanska. Uppför och ut ur byn San Bartolomé de Tirajana, där starten går vid torget, finns det lite folk som hejar. Men efter någon km är man ute ur byn, det blir lite flackare, men ingen publik.

Stigningen ovanför Tunte.

Det är i stort sett bara uppför första 5-6 km. Min taktik är att det ska inte kännas för ansträngande i början. Mestadels var det inte alltför brant initialt och jag hade krafter att hålla i joggen och plockade placeringar när vi närmade oss det brantaste partiet (bilden ovan). Vid branten är det sicksack-stig med lösa småstenar och ganska smalt. Nån stans tar det mer energi att springa om än att följa ledet, så jag följde kön och klev på och klev förbi vid tillfälle. 

När backen är besegrad kommer man över krönet och ser ut över en annan dal. Här går det nerför till vätskekontrollen i Augueres. Till att börja med är det lätt utför på en grusväg. Skönt att bara rulla på! Sen smalnar det av till stig och till att börja med är det inga andra val än att följa ledet. Inte mycket lutning, men smal stig och bitvis hala stenar. Efter hand kör vi ”utförslöpare” om i samband med att utförslöpningen blir lite brantare, mer teknisk och hala stenar. Passar på att skutta om i någon tvär sväng där det ofta går att gena. Med vetskap om att det är en bra bit kvar, sparar jag på sista växeln. Nån km innan Augueres är det cementväg brant ner. Jag tycker det är tyngre att hålla emot med benen än att bara rulla, så den biten går fort. Sen planar det ut en liten bit på asfalt och en tapper men entusiastisk publik hejar på inför depån. 

Hade känning att det var skavsår på gång och frågade mig fram till sjukvårdare i jakt på Compeed. Tre !! sysslolösa sjukvårdare ville punktera min - än så länge - pyttelilla blåsa. Försökte förklara att jag bara ville ha plåster. Efter en jodtvätt och ett jätteplåster (tveksam funktion för skoskav) som placerades helt fel, tackade jag och drog på skon. Under tiden skrevs protokoll som jag fick med en kopia av. Omständigt?! Lärdom från förra året var att fylla vattenflaskorna. Nästa dalgång omges av berg och värmen är tuff när solen steker. 

Ut från Augueres och nästa långa stigning på ca 3 km skall besegras. Eftersom jag den delen var fruktansvärt tuff året innan, var jag fokuserad när backen startade. Jag var även glad att den delen låg helt i bergets skugga. Stigningen är lätt underlag i form av en grusväg som går uppför i serpentiner. I början kändes det ganska lätt att jogga sakta uppför. Tog mig om flera som gick. När det blev brantare började jag gå. Var väl någon som kom förbi, men inga drösar som i fjol. Hade dessutom kraften att jogga på lite flackare partier och plockade placeringar. Inte långt från krönet passerade några killar i mer stabilt tempo. Det var ledarna på maratonsträckan som vi fick heja fram. 

Utförslöpning i sol på andra sidan krönet. Inte speciellt långt men ganska tekniskt med stenar och förrädisk lera efter allt regn dagen innan. Skoj med andra ord och jag tog mig förbi flera som tvekade i leran. Lera har man ju tränat på under den skånska vintersäsongen. Man landar i en flodfåra i bottnen av en dalgång. Denna följer man till utkanten av Meloneras. Underlaget är stenar ca 20 cm i diameter och däremellan sandstig. Inget lättsamt underlag, men sanden var fast med hjälp av regnet vilket var tacksamt. Inga höga hastigheter utan bara tugga på och ta sig framåt. Trots solen var värmen inte alls besvärande, även om något enstaka moln var välkommet. Hade rygg på en tjej ett tag som jag peppade när hon började gå. En stund senare kom hon ikapp mig och vi visualiserade kall Cola vid mål.

Där dalgången slutade stod lite publik och hejade på. Sen följer någon kilometer riktigt tråkig grusväg fram till man springer under motorvägen. Sen kommer några hundra meter stig som leder till den cementerade flodfåran. Den är vattenfri! Man springer i fåran fram till sista depån. Dit får man ta sig uppför ett tiotal trappsteg och benen känns plötsligt som gelé. Vid Parc Sur fanns även efterlängtad Cola. Blev lätt panik när jag inte fick upp flaskan för påfyllning först. Sen bär det ner i flodbädden igen en bit. Med knappt 3km kvar är det mestadels cykelvägar och lättsprunget.

Kropp och knopp kändes bra, men utan förvarning krampade musklerna till i högervaden. Det gjorde inte ont, mest obehagligt. Men det gjorde att jag tog det lite lugnare. Krampen upprepade sig och jag gick lite och joggade försiktigt igång. Det gjorde fortfarande inte ont, men så här fick jag hålla på fram till mål.

Precis innan sista 50m stod min egna hejarklack.

Strax innan mål stod sambon och hejade. Jag tänkte att nu är det spurt som gäller, men icke! Musklerna drog ihop sig rejält, så det var ingen målspurt att skryta med. Men med kravallstaket, publik på båda sidorna, musik och oavbrutet referat på spanska är det verkligen en festlig inramning till målgången.

Tiden var 25 min bättre än förra året, vilket förstås var kanon. Men det allra bästa var den känslan jag hade loppet igenom, the time of my life. Visst var det jobbigt - men lagom jobbigt, fantastiska omgivningar och bara så roligt!

PB firas med bubbel (har jag hört). Efter loppet blev det lunch och strandhäng.